Bank: Bilden sa allt som behövde sägas

1 av 8 | Foto: TT OCH PONTUS ORRE
FOTBOLL

SOTJI. Det taktiska, tekniska, fysiska? Jo, men mest av allt det mänskliga.

OS började med att Norge slogs mot döden, och Charlotte Kalla mot tvivlen.

De kanske inte vann.

Men vi såg dem vinna.

Bra idrott är idrott som känns, riktig idrott är idrott som betyder något.

Och här står vi.

Vi tog linbanan upp till ett soldränkt skidparadis, lät ljudet av snöskär sjunga som stråkar genom kroppen, och efter 40 minuter hade vi sett och känt mer än vad som borde vara möjligt i ett skidlopp.

Alla de där vackra orden om sport, omsatta i praktik:

Norge kom till start i skuggan av en tragedi. En nära vän, en familjemedlem, plötsligt och ofattbart död precis före tävlingarna. Krismöten, chockade lagkamrater, sorgband ute i spåret för att visa att Astrid Uhrenholdt Jacobsen och hennes bror fanns med fast de inte var där.

Fantastiska idrottare som lever sin idrott tvingades ta in döden, de kapslade in sorgen i fyrtio minuter. När de kom i mål smälte allt samman där ute i snön.

Kalla är sitt eget kraftfält

Bilden av hur Marit Björgen fångar in hela sitt gråtande lag – Kristin Størmer Steira, lilla Heidi Weng, den totalt förkrossade Therese Johaug – i sin majestätiska drottningfamn sa allt som behövde sägas: om världens bästa skidåkare, om hennes roll i det här laget, om sorg och segrar.

Bjørgen betyder ”berg”, när hennes lag behövde henne stod hon där.

Då hade vi redan fått se Charlotte Kalla ge allt hon hade, har och är för att välta det där berget.

Och det var inte lite.

Kalla är sitt eget kraftfält, jag vet inte om det finns någon annan svensk idrottare (i alla fall ingen utanför Paris) som har samma rent fysiska avstånd mellan sitt vilande och tävlingspsykotiska jag. Det är det där med ögonen. I förrgår träffade vi henne uppe i bergen, och vi kunde inte bestämma oss för vad vi såg.

Vi var där, hon var någon annanstans; inom, bortom. Vi gick därifrån och undrade om något var fel, men det fanns andra som såg något helt annat.

– När fattade ni att Charlotte verkligen var här? frågade jag damlandslagstränaren Mattias Persson igår.

– Inför presskonferensen i förrgår.

– Vi tyckte att hon var märklig då…? försökte jag.

– Ja…

Charlotte Kalla är en märklig, märkvärdig, magnifikt unik ung kvinna. Hon har alltså inte vunnit ett individuellt världscuplopp sedan förra OS, det är mot den bakgrunden och de tvivlen vi ska väga ett silver.

När det var dags i Sotji var hon på plats i Sotji.

Lättare kropp

Vi kan och ska anmärka på att konkurrensen i skidsporten av olika skäl (en del fanns i laboratorier) blivit smalare och snällare, men om det nu mest är norskor som står på andra sidan så är det norskor man tävlar mot.

Kalla har tränat fram en lättare kropp, en vassare kondis, en skarpare teknik i stakningen. Hon har kapat avståndet till toppen med sin envisa noggrannhet, och när det gällde släppte hon loss kraften.

Hon var med när Johaug satte farten i början. Hon var med när Saarinen drog. Hon var med när fältet tunnades ut till nio, sex, fem åkare.

– Jag ville vara framme så mycket som möjlig, men samtidigt spara så mycket energi som möjligt, förklarade hon efteråt.

Då satt hon framför oss med en stickad mössa och en stor, gulblå halsduk som silveransiktet nästan drunknade i. Den andra Charlotte Kalla, med den andra sortens ögon.

– Det här är nåt som jag drömt om, att få ta en medalj, sa hon.

De hade varit fem kvar ute i spåret till slut. Banan slingrar sig fint i bergen här, full av fällor uppför och faror nerför, och åkarna spelade ut de vapen de har.

Justina Kowalczyks klassiska sluggande bar inte, och när Therese Johaugs backtrippande inte bet kunde vi räkna bort henne också.

Fem blev fyra blev tre blev två.

Sen ställde vi oss på tå.

Inget utrymme för tvivel

När Charlotte Kalla gled först av alla ner mot skidstadion med Marit Björgen bakom sig trodde jag att det skulle kunna räcka hela vägen. När Björgen Formel 1-genade sig förbi i den sista svängen tänkte jag att Kalla förlorat på ett fjantigt misstag.

När upploppet kom tänkte jag inte alls, för då fanns bara känslorna kvar.

Björgen lämnade till slut inget utrymme för tvivel, hon vann för att hon utöver allt annat är en skicklig sprinter. Charlotte Kalla gjorde upp med tvivel som planterats under lång tid, och fick veta att hon är tillbaka, att kartan hon ritade för nio månader sedan ledde hela vägen till ett OS-silver.

Kalla pumpade med båda armarna i luften när hon åkte över mållinjen. Björgen tog emot sitt lags alla tårar i sin drottningfamn. Norskorna grät på prispallen.

”Mina fantastiska tjejer. Ni är min styrka, i vått och torrt. Tack för sorgebanden” skrev Astrid Uhrenholdt Jacobsen inifrån mörkret.

Tiden går vidare, tävlingarna också.

Men om Sotji skulle släcka elden redan ikväll har vi ändå varit med om mycket.