Hellner hann inte ikapp Cologna - men sig själv

Bank: Fyra åren sedan Vancouver som gav medaljen sitt värde

FOTBOLL

SOTJI. Hur mycket väger en silvermedalj?

Marcus Hellner gick genom motgångar, förbi skador, över en myr och uppför en mördarbacke för att få veta.

Sen kände han efter.

Jo, den här vägde mycket.

Till slut, efter jubel och ceremonier och dopningstest kom Marcus Hellner ut och pratade, och det var som att han knappt orkade.

Han var så glad, så lycklig, så nöjd, och han ville förklara att det inte främst var de tre milen som gav den här medaljen sitt värde.

Det var de fyra åren.

2010 stod vi i Whistler, Vancouver, och såg en obekymrad fartfantom flyga fram till två guld utan att ens behöva fundera.

Hellner har funderat mycket sedan dess. Han har missat både säsongsupplägg och medaljer.

– Det känns så sjukt stort att ta medalj efter allt som varit. Det har gått väldigt mycket upp och ner, sa han när äntligen kämpat sig hela vägen tillbaka.

Något helt annat

Jämförelsen med Charlotte Kalla ger sig själv. Vancouver var ett lyckorus för två unga dansande skidåkare med vinden i ryggen, Sotji är en kraftmätning för vuxna som sett vindarna komma och gå.

Den här gången satt Kalla på läktaren och såg Hellner vinna ett silver, men vi ska verkligen inte dra parallellerna för långt.

Det var samma skidstadion nu som i lördags, samma flaggor, samma disciplin, samma snö och till och med samma svenska silverstrålar.

Men det här var verkligen något helt annat.

När Marit Björgen spurtade ner Kalla i solskenet kunde vi humma och konstatera att världen trots allt följde sina spår. Den bäste åkaren hade visat att hon var bäst.

Inför herrarnas skiathlon radade åkarna upp sig i ett både fuktigare och murrigare Sotji, men inte ens om ni hotat med pistol och schlagerfestival hade jag kunnat peka på den bäste i fältet.

Super-Petter Northug? Världscupsdominanten Sundby? Backbrunkaren Legkov, rushryssen Vylegzjanin eller den halvhaltande Cologna?

Ingen aning.

Det här var en tiokamp

Vi visste ju inte ens vad det var för bana de gav sig ut på. Var den lite för snäll, som Martin Johnsrud Sundby sagt till oss före loppet? Var den ett monster, som vi pratat om förut? Var den gjord för spurtare som Northug och Vylegzjanin eller för gnuggare som Sundby och Legkov?

Banan presenterade sig efter hand. Åkarna också. Det här var en tiokamp, en sträckning som krävde lite av allt och mycket av det mesta, och det var en söndag som såg svensk ut redan från start.

Daniel Richardsson, Lars Nelson och Anders Södergren har alla tagit omvägar till OS, men när de väl var här lät de inte loppet bestämma över dem.

De tog tag i det själva.

De var med och drog, såg till att farten blåste genom fältet och hängde av alla utan form eller vettiga skidor. Det svenska vallateamet fick en klapp på axeln, förbundskaptenen Rikard Grip fick fyra svåra frågor inför laguttagningen till stafetten, och vi andra fick se ett skoningslöst lopp som start på något som kan bli ett fenomenalt svenskt skid-OS.

Efter två mil var de sexton kvar som slogs, efter två och en halv kunde vi se att det inte var Northugs dag. Till slut var de ett drygt tiotal åkare som gav sig ut på ett par hundra meter långt triathlon:

De skulle gasa sig uppför en fruktansvärd backe utan att stumna.

De skulle sätta fart utför med mjölksyran sjungande i benen.

De skulle ha tillräckligt kvar för att orka spurta ett helt upplopp.

Skvaller är skvaller

Det är svårt att ens börja förstå vilka krav en sådan trestegsraket ställer på en kropp, och åkarna droppade av som pollen efter vägen. När Marcus Hellner tryckte i med allt han hade var de bara tre som orkade med – och bara en som orkade mer.

Tre månader efter att Dario Cologna halkade på en isfläck hemma i Davos och slet sönder sin fot gick han över sista krönet först i en OS-duell, och sedan fanns det inget någon kunde göra åt den saken.

Cologna har haft ett obekvämt samarbete med förre Astana-managern Marc Biver, från en allt annat än ren period inom cykelsporten, men skvaller är skvaller, och säger mer om vad idrotten blivit än vad mästare är.

Och Dario Cologna är en mästare.

Till slut var det de mest kompletta åkarna som gjorde upp. Sundby saknade spurt, Vylegzjanin hade hamnat för långt efter på vägen dit.

Hellner hann inte ikapp Cologna, men efter fyra års resa han har kommit ifatt sig själv.

För hundra dagar sen satt vi i en soffa hemma i Sverige och pratade om var han varit och vad han ville. Vilken var vägen tillbaka till toppen?

Marcus Hellner hade letat överallt, till slut hade han kommit fram till att det bara fanns en väg att gå:

Hans egen.

– Man måste hitta sin grej, sa han. Jag tror på det jag gör nu, man ska ha sin linje, följa den och göra det bra. Då blir man trygg.

Han hade lagt sin försäsong på myren igen, återvänt till styrketräningen, lagt extra energi på teknikträningen, han skulle bli pappa för första gången och han var trygg.

Han hade hittat sin grej, den ledde över myren, motgångarna och mördarbacken.

Till slut satt han här, trött men framme, och vägde en OS-medalj i handen.