Bank: Nu firar vi Kalla-hjärtats dag

Det finns inga gränser kvar för henne längre

1 av 2
FOTBOLL

SOTJI. När en mil är dubbelt så lång som normalt måste en kvinna vara dubbelt så stark.

Vi firar Kalla-hjärtats dag här.

Det finns inga gränser kvar för henne längre.

Simon Bank.
Simon Bank.

Charlotte Kalla är så bra på att förkroppsliga den där glädjen som kan finnas i skidåkning.

Redan när hon Tour de Ski-tornedalade in i den svenska folksjälen så sa hon det som en sång:

– Det pirra i hela kroppä-än.

Någonstans handlar det väl om just det, att äga sin kropp, även när det finns så oerhört många faktorer som försöker stjäla den ifrån dig. Solen som steker, snön som slaskar, ett eget huvud som säger att du varken kan eller orkar.

När Charlotte Kalla till slut slog sig ner framför oss satt hon bara ett par meter ifrån Therese Johaug. Hon sökte ögonkontakt med bronsnorskan, räckte ut tungan och pustade ut demonstrativt. Jag hade sett precis samma minspel när förbundskaptenen Rikard Grip och damlandslagstränaren Mattias Persson kramade om varandra precis efter målgången, när de tittade på varandra och bara skakade på huvudet.

Inget vanligt lopp

Det här var inget vanligt lopp, ingen vanlig dag. Det här var en lång, vit mil, som satte tänderna i varenda åkare, och sänkt nästan alla.

Men inte Kalla.

Hon kastade sig ut i ett ökenrally genom en isglass, och kom ut på andra sidan med en silvermedalj.

– Den tuffaste milen i mitt liv, sa vinnaren Justina Kowalczyk.

– Jag fick slåss med både huvudet och benen, sa Therese Johaug.

– Man fick slåss för varenda meter, sa Charlotte Kalla.

Det hade varit en varm natt i Sotji, och på morgonen kastade sig solen mellan bergstopparna. Åkarna gav sig ut utan underställ, en del åkte i linne, de fick absolut ingenting gratis. I målfållan rasade toppåkarna ihop i små rader av blöta högar.

Marit Björgen saxade sig upp för den sista backen, Kowalczyk var böjd som en ostbåge när hon bragdsluggade sig fram till guld och gråt på smärtstillande och en bruten fot.

Och mitt i allt det stekheta lyckades ett 26-årigt fokusfenomen från Tärendö följa sin alldeles egen klocka.

– Målet var att hålla fokus hela tiden, att ta smarta beslut, sa hon.

Före jul frågade Sportbladets Petra Thorén Charlotte om vilken sorts inre bilder hon ville ta med sig till OS.

– Att man känner sig trygg och säker på vad man håller på med. Att man är i bra harmoni, att man inte blir störd av saker som händer utan är i sin egen lilla bubbla.

Rusade inte iväg

I dag satt vi där, 1600 meter över havet, och såg hur den där bubblan höll.

Kalla rusade inte iväg i början, när hon åt upp fältet de sista kilometerna var det inte för att hon ökade, utan för att de andra smälte i värmen.

Mycket kan vi förklara med matematik.

Charlotte Kalla har satsat på att utveckla sin teknik i klassiskt. Hon har byggt om sin kropp, kapat och flyttat kilon, kämpat mot frustrationen och letat efter vinklar i stakningen. Någon gång i höstas hittade hon rätt, det var något med frånskjutet och plötsligt hade hon gett sig själv chansen.

Tekniken fanns, formtoppen kom. Resten var tankens krig mot tiotusen meter, ett stavtag i taget.

– Fajten i mig fanns där, sa Kalla.

Jag vet inte ens om hon fattade poesin i den meningen:

Fajten i mig/Fanns där.

Charlotte Kalla är från Tornedalen, och innan jag åkte till Ryssland frågade jag en annan tornedaling hur man märker det. Mikael Niemi känner både Tärendö och Kalla, så han funderade:

– Att nöta och slita länge, länge, för att till slut nå sitt mål. Att bygga sitt hus med sina egna händer, bryta upp ett potatisland, väva kilometervis med trasmattor, det är vad hennes och mina förfäder gjort. På något sätt har hon fått in det i skidåkningen.

– Dessutom är hon en extrem tävlingsmänniska, men just den sidan är inte tornedalsk för mig. Den måste hon ha ärvt.

Solitärmusik från Vittula

Charlotte höll inte med om det där sista. Hon säger att det finns många i hennes bekantskapskrets som är ”väldigt envisa”.

Så är det kanske.

Men det finns bara en som kan bära sin bubbla en mil utan att den spricker, som kan göra om en klassisk svaghet till styrka och silver.

Meter för meter. Solitärmusik från Vittula.

På väg upp till skidstadion före loppet hade vi spekulerat i den högst konkreta möjligheten att vi kunde få se tre norskor på pallen. Jag tror att det är nyttigt för skidsporten och intresset att det inte blev så, och även om norskorna hade mycket emot sig igår så har de fått en hel del att tänka på inför tremilen nästa helg.

Charlotte Kalla behöver inte tänka alls, hon kan gå runt och känna.

Just som hon ska till att gå frågar jag henne om det inte är väldigt roligt att vara i den här stan, i den här formen, och veta att det är en hel vecka kvar av OS.

Hon nickade ivrigt, ansiktet sprack i Sotjis största leende.

– Joo! sa hon. Det är det.

Hon har en stafett att köra först, men när Charlotte Kalla reste sig och gick kunde jag inte låta bli att fundera på loppet som kommer.

Jag tänkte på tremilen.

Det pirra i hela kroppä-än.