BRAGDDUON

Bank: Olsson gav aldrig upp – ochRichardsson bestämde sig för att leva

FOTBOLL

Alla sa att det var en tung bana, men vägen runt var ingenting.

Johan Olsson gav aldrig upp, Daniel ­Richardsson bestämde sig för att leva.

Vägen hit var allt.

Löjligt.

Jag står en halvmeter ifrån en bragdguldsvinnare, en av våra största idrottsmän, och hör honom berätta att han för mindre än en månad sedan hade bestämt sig för att skita i allt.

Skita i OS. Skita i skidåkningen. Söka jobb och bli som folk.

Där sitter Johan Olsson, med skäggstubb och OS-silver, han har lurat alla igen.

Och det är alltså dagens näst mest b­erörande berättelse.

Halvannan meter längre bort sitter Daniel Richardsson, lätt framåtlutad med en colaflaska vilande mellan låren berättar han om hur det går till att ta sig tillbaka.

– En dag i taget, säger han.

Tog sig upp från uppgivenheten

Dario Cologna, den schweiziske maskinen, halkade på en isfläck i Davos för tre månader sedan men kämpade sig tillbaka, en dag i taget. Nu har han vunnit två guld.

Johan Olsson fick en knuff av skidsambon Anna, tog sig upp från uppgivenheten och upp på rullbandet, ut i spåret, en dag i taget. Nu har han ett silver.

I går hade det gått exakt sju månader sedan Daniel Richardsson skulle hjälpa en kompis byta ett punkterat bildäck. En av dem dog, en fick försöka leva.

Det har bara gått ett par dagar sedan det norska landslaget visade upp både sin sorg och sin styrka på just den här skidstadion, och… jag hoppas att Astrid Jacobsen såg Daniel Richardsson spurta igår.

Daniel pratade om sorg och skuldkänslor, om vägen från döden till livet.

– Idrotten har varit räddningen, sa han.

En dag i taget

I grunden är väl de allra flesta sorgeprocesser ungefär likadana. I början är det kroppen som skuffar tanken framför sig, i stället för tvärtom.

Du orkar inte leva, men du äter något för det gör man. Du vill inte gå upp ur sängen, men du går upp för att i alla fall pissa.

Du sover. Du vaknar. Du äter igen, går utanför dörren en gång, gör allt det som kroppen är programmerad att göra.

För en idrottsman måste det vara ännu mer påtagligt.

Träna igen. Känna hjärtat slå igen. Ta en dusch. En dag i taget.

Daniel Richardsson åker i det närmaste skidor helt utan korsband i knäet, men sju månader efter olyckan svängde han in mot stadion med två sekunder upp till unge bragdfinländaren Iivo Niskanen på bronsplatsen.

I mål var han två tiondelar före.

Det hade varit ett fascinerande lopp alldeles utan berättelser. Halvannan timme före start såg det ut som att vi skulle få en dag som den damerna hade i torsdags, med stekande hetta och isglass till snö, men precis före start gick solen i moln och vred ner temperaturen.

Det var svårvallat, svårkört och svårt att förutspå i ett fält där rysstjärnorna (Legkov, Vylegzjanin) och Petter Northug saknades och de andra kom med frågetecken runt sig.

Niskanen tjurrusade och orkade nästan. Urkraften Dario Cologna rusade ikapp Johan Olsson och orkade.

Olsson hade inte kört ett tävlingslopp på två månader – han kunde ju inte ens gå alldeles nyss – och även om alla pratat om hur vass han sett ut i träningsspåren i veckan så var han tvungen att göra sitt eget lopp, före alla konkurrenterna: l­ita på känslan, på att farten ­räckte.

Han var vänlig nog att översätta:

– Jag hade ju ingen aning. Det är som en fotbollsspelare som inte spelat match på två månader.

Växlade in alla sina sista krafter

Men känslan hade rätt, och när han fick sällskap av en formtoppad Cologna var det bara att spela positionsspel hela vägen fram till silvret.

En medalj till, regnet fortsätter, och om det i första hand är en framgång för en handfull enastående individer och i andra hand ett bevis på lyckat vallaarbete så är det också en bekräftelse på ett lyckat lagbygge under Rikard Grip.

Åkare har fått pressa varandra, stötta varandra, under en ung förbundskapten som valt att lyssna mer än han pratat. De har haft sina sjukdomar, tvivel och tragedier, men var och en av dem har lyckats ta sig vidare.

Sju månader efter en fruktansvärd olycka växlade Daniel Richardsson in alla sina sista krafter i en rasande spurt. Han hade gått ut lugnt, sparat sig för att orka hela vägen hem, och när han störtade in över mållinjen ett par meter ifrån där vi stod var det som om det varit självklart hela tiden att han skulle få den där medaljen.

Sverige har fortfarande inte vunnit några guld i OS, men precis som när Norge körde genom sorgen för en vecka sedan var det här ett lopp där segrar såg ut på olika sätt.

Dario Cologna kunde inte stödja på sin fot för ett par månader sedan, Johan Olsson hade gett upp, Daniel Richardsson bestämde sig för att resa sig upp, träna, känna kroppen arbeta.

Ett steg i taget, en dag i taget.

Alla som lyckas med det förtjänar sina medaljer.