Bank: Ibrahimovic och Kalla gör saker som är svåra att begripa sig på

Foto: PONTUS ORRE
FOTBOLL

SOTJI. Sista kapitlet i Sotjis soligaste skidsaga:

Drottningen är sjuk.

Länge leve Dronningen.

När hon vinner förstår man mycket. När hon förlorar förstår man allt.

Charlotte Kalla har precis lämnat målfållan uppe på skidstadion, hon har tagit av sig sina skidor blixtsnabbt, gått förbi tv-kamerorna, och hamnat bredvid en av arrangörens snabbintervjuare.

– Får jag ställa två frågor?

Det får han. Han frågar hur det gick.

– Inte så bra.

Han frågar varför.

– Jag var för trött.

Han försöker fråga…

– Det var två frågor, säger Charlotte Kalla och går.

En halv dag efter

Fjorton år med Zlatan Ibrahimovic fick mig till slut att förstå något fundamentalt som egentligen borde vara uppenbart när det handlar om elitidrott, alltså den sorts elitidrott som äger rum allra överst; galen, extrem, sjuk på sätt och vis.

Jag förstod att talang, arbete, vilja, allt det där, det kan räcka för att göra dig till en av de allra bästa.

För att bli allra bäst krävs något annat.

För att bli allra bäst krävs det att du behöver bli bäst. En drivkraft som inte längre har med vilja att göra, utan är ett naturbehov. Charlotte Kalla hade lagt upp sin OS-planering för att ge sig själv chansen i den avslutande individuella distansen, tremilen. Planen löpte perfekt, ända tills hon blev krasslig.

Vinster kan förstås se olika ut, de behöver inte alltid vara en förstaplats, men det här var en förkylningsförlust av guds nåde.

Kalla körde alltså in på 34:e plats, en halv dag efter tre norskor.

Varför körde hon alls? Varför bröt hon inte? Varför klev hon inte av redan efter ett par kilometer, när hon kände att benen inte var där, att hon inte hade något att tävla med? Det är ju bara idioti att pressa en kropp som inte är frisk. Så varför?

För att hon är Charlotte Kalla. Hon är inte nöjd med lagom. Hon hoppar inte träningspass för att de gör ont, hon står inte över, hon programmerar sin kropp vid att inte vika sig.

Den här sortens idrottare – Ibrahimovic, Kalla – gör saker som är svåra att begripa sig på. 99 gånger av hundra briljanta, ibland idiotiska. Det är klart att det inte alltid är nyttigt eller vettigt, men det är ett slags sjukdom de inte blir friska ifrån.

Om vi fattade allt Zlatan Ibrahimovic gjorde skulle han inte vara ett geni, och det är likadant med Charlotte Kalla.

När hon kom ut till oss till slut var hon rent, negativt, enstavigt mörker. Hon sa att hon velat bryta, såg ingen i ögonen, stirrade rakt ner i marken och svarade knappt på tilltal.

Varken logisk eller rimlig

Den logiska, rimliga hållningen hade varit om hon ryckt på axlarna och sagt:

– Jag hade verkligen velat vinna idag, men jag blev krasslig. Otur, men det har varit ett bra OS ändå.

Men den här delen av Kalla är varken logisk eller rimlig. Laserblicken borrade kilometerdjupa hål i den kaukasiska bergssnön. Helvete också. Hon ville inte svara, till slut frågade ingen. Det såg ut som att hon tänkte gråta. Eller slå ihjäl någon.

En frisk Charlotte Kalla hade haft alla chanser i världen att ta över skidvärldens drottningtron.

Nu sitter där en dronning, och ingen kan ifrågasätta hennes plats där.

Marit Bjørgen från Trøndelag har haft samma oresonliga förmåga som Kalla att hälla ut allt hon äger och har i sin träning, ända från barnsben lärde hon sig var kroppens gräns går och hur man gör för att ignorera den.

Tremilsloppet var en uppvisning i både yttre och inre dynamik. På utsidan såg vi hur Norge kunde lagköra sönder alla ambitioner som resten av fältet hade att ordna en samlad sprint mot slutet.

Istället  ryckte Dronningen, tillsammans med kraftpaketet Therese Johaug och Kristin Størmer Steira.

Vi har länge undrat när Johaug ska sätta in det där sista psykologiska rycket mot Dronningen, när hon ska ta det slutgiltiga steget förbi i rangordningen. Tremilen var ett fint svar.

– När hänger dom av mig? undrade Størmer Steira – och blev avhängd med femhundra meter kvar.

– När hänger hon av mig? undrade Johaug – och blev avhängd på väg upp mot det sista krönet.

”Jag har aldrig gjort det”

Bjørgen är historiens guldrikaste OS-dam, en av de allra största vinteridrottare som någonsin funnits. Men framför allt är hon Johaugs storasyster, förebild, lagkapten.

Tronskiftet dröjer, Marit grät när hon klev upp på pallen.

Då var Charlotte Kalla redan halvvägs hemma. Hon har tagit tre medaljer i OS, hon har stått för den största enskilda prestationen som någon svensk idrottare gjort här.

På tremilen körde hon in på 34:e plats, med två sorters sjukdom i kroppen. Någon frågade varför hon inte bröt.

(Blicken i marken, elden i kroppen).

– För jag har aldrig gjort det.