Bank: Tog farväl under tårar och tre ryska flaggor

Så var ett ovärderligt OS slut, för den här gången Bildspel: Så minns vi OS

Ryska topptrion från femmilen får sina medaljer vid avslutningsceremonin.
Foto: AFP
Ryska topptrion från femmilen får sina medaljer vid avslutningsceremonin.
FOTBOLL

SOTJI. Över gravplatser och under politiska moln tog Ryssland emot världen.

Under tårar och tre ryska flaggor tog de farväl.

Det blev ett bra OS. Också.

Medan publik och aktiva rinner ner för berget från Lauras skidstadion för sista OS-gången dröjer ett par hundra ryska supportrar kvar.

De hänger över staketen, vevar med flaggor och ropar efter en mästare.

– Sasja! Sasja! Spasibo! Spasibo! Tack så mycket, Sasja.

Till slut kommer Sasja Legkov ut och vinkar, gråtit har han redan hunnit med att göra, så nu skrattar han bara.

Den gamle gnuggaren Legkov körde hem Rysslands trettonde och sista guld i OS, han hade sällskap av lagkamraterna Vylegzjanin och Tjernousov upp på pallen.

OS utspelade sig på tre plan samtidigt

Om rysk idrott velat göra reklamfilm av OS är det såhär den hade sett ut. Tre urstarka åkare krossar allt motstånd – inklusive en halvsladdande svensk trippel på plats 7-9 – över vitskimrande snö och solstrålande blåhimmel.

Sotji var ett OS med en konkret katastrofkalkyl.

Kritiken mot Ryssland grenslade russofobi och motiverad humanism. Terrorn fanns bara som hot, den akuta storpolitiken som ukrainsk fond. OS utspelade sig på tre plan samtidigt; som politik, som arrangemang och som idrott.

Jag har bevakat olympiska spel i USA och England i skuggan av illegitima Irak-krig och stundtals rättsvidriga krig mot terrorn. Jag har bevakat spel i ett Kina som har tiotusentals tecken men som inte kan stava till mänskliga rättigheter.

Den här gången är det Ryssland vi åker hem från. Vi skrev om mänskliga rättigheter, om misshandlade arbetare och HBTQ-frågan. Om IOK velat hålla sina spel rena från politik borde de låta bli att förvandla dem till politiska provokationer.

Bygger om och bygger nytt

Sotji-spelen är de dyraste vinter-OS som någonsin arrangerats. Hysteriska Putin-pengar har grävts ner i bergen runt ryska rivieran. De har byggt en kopia av de hundraåriga skidorterna i väst på sex-sju år.

OS hölls inte i Ryssland, det hölls i en antiseptisk bubbla, anpassad för tv-produktioner snarare än publik. Kliniskt rent, avskärmat, ordnat och tillrättalagt. Logistik och infrastruktur såg ut… ja, som om det byggts på sex-sju år.

Ryssland bygger om och bygger nytt, på fler sätt än ett.

Det gäller det sportsliga också.

Svenskar kommer att minnas det här som ett spel då skidsporten spurtsprutade in adrenalin i folksjälen. En guldglidande herrstafett, Charlotte Kallas magiskmaniska ögon. Daniel Richardssons långa resa tillbaka.

Även om konturerna är oklara kommer vi också att minnas det för en av svensk idrotts största skandaler. Ett missat dopningstest, på det där sättet som vi pekar finger åt när det drabbar andra länders skidåkare eller kulstötare. En dopad svensk.

Så kommer vi att minnas det.

Ryssland tillbaka till toppen

Vi hade behövt fler stora dueller, större global konkurrens, för att utnämna det till ett riktigt stort sport-OS, men det fanns sådant som stack ut.

Jag kommer att komma ihåg Julia Lipnitskajas oerhörda utstrålning i konståkningsrinken, Jevgenij Plusjenkos chockåterbud, Marit Björgens guld en dag när Norge grät, Mikaela Shiffrins pistpsyke, Tatus sång på invigningen, Johnny Weir och Tara Lipinski i tv-sändningarna, och Anders Södergren med en flagga i en backe.

Ryssland kommer att minnas det som spel som tog dem tillbaka till toppen och tillbaka till framtiden.

För fyra år sedan stod rysk idrott på botten och tittade upp. Vancouver-OS slutade med tre guld och en elfte plats i medaljtabellen.

Dåvarande presidenten Medvedev vände sig direkt till stats-tv:s kameror.

– De som är ansvariga för förberedelserna borde uppträda som män. Om de saknar den beslutsamheten kommer vi att hjälpa dem, förklarade han.

Leonid Tyagatjev, ordförande i olympiska kommittén, lämnade in sin avskedsansökan direkt.

Värt mer för mig än livet självt

Varje Vancouver-medalj kostade runt hundra miljoner kronor. Idrottsministern hade fakturerat 30 000 kronor bara för frukostarna han åt under OS och jagades nerför bygatorna. När vice premiärministern Aleksandr Zhukov tog över som chef för OS-satsningen var han tydlig:

– Ryssland ska vinna medaljligan i Sotji.

Politrukern kördes ut, gamla idrottare togs in. Hockey-guden Fetisov ledde projektet.

Ryssland siktade på femton guld. De vann tretton, de vann medaljligan.

För första gången någonsin vann en rysk konståkerska individuellt, för första gången någonsin ställde sig tre ryssar överst på en femmilspall.

– Det är ovärderligt. Det är värt mer för mig än livet självt, förklarade Aleksandr Legkov.

När OS avslutades stod de ryska olympiamästarna uppradade i en blå-röd-vit propagandadröm. De sjöng nationalsången, kamerorna zoomade in Vladimir Putin.

Och så var ett ovärderligt OS slut, för den här gången.