Aftonbladet
Dagens namn: Enar, Einar
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Sotsvart sorg

Bank: I söndags omkom en familjefar, i går gick vi på fotboll – vart går vi nu?

nya problem Matchen mellan AIK och IFK Göteborg fick avbrytas tillfälligt efter att bengaler orsakat en brand på läktaren. Det var bara en av flera incidenter under matchen.   nya problem Matchen mellan AIK och IFK Göteborg fick avbrytas tillfälligt efter att bengaler orsakat en brand på läktaren. Det var bara en av flera incidenter under matchen.

En supporter gick på match och kom aldrig hem.

Supportrar fortsätter att gå på matcher, men en fråga finns kvar:

Vart går vi nu?

Det sista jag gjorde i söndags natt var att ta vägen förbi Stockholms Stadion.

Blommorna, marschallerna, dörrarna som stod öppna. Supporterhalsdukarna i olika färger, ett hundratal sorgkrökta fotbollsryggar vända från världen, in mot arenan.

Ett par timmar före den allsvenska premiären hade Järnkaminernas ordförande Dan Blomberg, en stark röst i den demokratiska supporterrörelsen, skrivit ett inlägg i en diskussion på twitter:

”Tackar, blir nog en kul dag!” skrev han.

Supportrar gick på match, och ett dygn senare var den raden outhärdlig. Omöjlig att läsa.

I går vaknade fotbollen till analyser, politiska utspel, manifestationer och nya matcher.

Jag gick på AIK–IFK Göteborg. Blåvitt vann, Sam Larsson dansade, men för andra året i rad skymdes Sveriges största storstadsmöte av stor, sotsvart sorg.

Måste komma ihåg två saker

Manifestationerna fanns här också, men så småningom doldes de i grå rök. ”Sorgen har ingen färg” skrev Norra Stå på en empatisk banderoll. Sedan rasade bengaler från läktare, flaskor kastades in, en otajmad fyllskalle stormade planen, klacken sjöng om ”djurgårdsjävlar” (som om allt var som vanligt), och det varnades för bruten match.

Dumheten har inte heller någon färg.

Tragiken i Helsingborg – som vi fortfarande inte vet allt om – drabbar svensk fotboll i allmänhet, Djurgården i synnerhet och en lämnad familj i evighet.

Om vi har ett ansvar inför en avliden familjefar så är det att komma ihåg två saker:

Det var fotbollen och läktarna han levde med. Det var hatet och våldet han dog av.

Gränsen mellan de där sakerna är bara så tydlig som fotbollen kollektivt ser till att den blir. Det senaste dygnet har ordet ”supporterkultur” farit genom luften, både från dem som har kunskap och trovärdighet och från Beatrice Ask.

Men det finns inte en supporterkultur. Det finns flera. Det finns en del som är demokratisk, kärleksfull, kreativ, rörlig, anarkistiskt svårkontrollerad, men öppen för alla.

Det finns en annan, överlappande del som är kriminell, hatfylld, fascistoid och elitistisk.

Är det ens möjligt att operera bort en del utan­ att skada den andra?

Ja, väldigt många har arbetat väldigt hårt väldigt länge för att försöka. Jag hoppas att de ska få fortsätta göra det.

Djurgården, för att ta ett exempel, är en av de klubbar som lagt ner oerhört mycket kraft, energi och ekonomi på att genom dialog och kontakt arbeta proaktivt för att vrida sporten och samhället åt rätt håll.

Hur kommer vi åt att män slåss med andra män i samband med fotbollsmatcher? Det kan vi ju lösa på en minut. Tretusen kravallutrustade poliser, tio års avstängning för ordningsstörningar, stäng ståplats, förbjud bortapublik, gör som i England, chockhöj biljettpriser, skippa rättssäkerheten, slå till med full repressiv kraft.

Klart.

Hur kommer vi åt att unga män vill slåss med andra unga män? Det kan vi inte lösa på en minut, det kan vi inte lösa med braskande rubriker, för komplexa samhällsproblem löser vi inte så.

Då kommer plötsligt politiker tvingas prata om resurser, klubbar om maskulinitetsnormer, medier om vrångbilder, poliser om sin roll i våldsspiralen, supportrar om egenansvar och hatretorik.

Då kommer problemen med en prislapp, då kommer orden att kosta något.

För sju år sedan skrev jag, i en annan text om samma problem:

”Huliganer älskar fotboll som hustrumisshandlaren älskar sin fru. Passionerat och våldsamt, skräckslaget och storslaget. Deras våld är inte som skateboardåkning, deras slagsmål är ingen nyck som drunknar i ljudet av en tyst minut i Kungsträdgården. Behoven finns kvar”.

Den analysen är fortfarande giltig, bilden av manligt våld likaså.

Förstå detta: Det spelar ingen roll hur många läktare vi stänger. Behoven finns kvar.

Kör vi som vanligt?

Jag vet väldigt lite om våldet som krävde ett liv vid Kärnan i söndags, men jag vet en del om våldsmyter.

Det är en myt när vi pratar om ”oprovocerat våld”. Kring många matcher är provokationen ett konstant tillstånd, ett ­utgångsläge som ibland slår blint.

Det är en myt när vi pratar om ”meningslöst våld”. Och det är bekvämt: Saker utan mening är omöjliga att förstå, men jag är övertygad om att många män aldrig upplever samma glödröda känsla av mening som när de störtar fram med våldet rusande genom kroppen.

Det är, till sist, en myt när det pratas om att ”inga oskyldiga drabbas”. Helsingborg slog hål på den myten, och även om arenorna är säkrare än på evigheter är det naivt att tro att en vålds- och hatkultur inte drabbar även de som står vid sidan om. Ansvaret för ett dråp är en ­enskilds, ansvaret för en våldskultur ­delas av få, ansvaret för en hatkultur delas av många.

I söndags omkom en familjefar, i går gick vi på fotboll och såg AIK för­lora med 2–0 mot IFK Göteborg.

Bengaler föll, knallskott ekade, en flaska flög in, det sjöngs om djurgårdsjävlar, men matchen spelades klart, och man hade tillfälligt dragit in försäljningen av Hata Göteborg-tröjor.

– I dag är ingen dag för hat, förklarade supporterordföranden Victor ­Capel.

Och i morgon? Dagen efter det?

Då kör vi som vanligt eller?

Läs mer
SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
SILLY SEASON

Rykten & övergångar

Handbollsbloggen

Johan Flinck

Om Aftonbladet