Bank: Är Zlatan, Messi och Ronaldo för stora för sitt eget bästa?

FOTBOLL

Ett sårat ego gör ont.

Ett ego som sårar kroppen gör ondare.

Har Messi, Ronaldo och Ibrahimovic blivit för stora för sitt eget bästa?

En lätt närkamp på mittplan, ett par snabba steg för att få upp farten – och så en smäll i baksidan av ena låret.

Diego Costa i tisdags, Zlatan Ibrahimovic i onsdags.

Den här säsongens tyngst belastade tunga världsanfallare small in i muskelväggen med ett dygns mellanrum, och det var som om båda hade svårt att acceptera det.

Diego Costa gav sig ut på planen igen, Zlatan Ibrahimovic kände efter lite innan han gav upp.

Så förbannat trist.

Det är med lårskador som med frilägesutvisningar och försäsonger, de är en del av fotbollen vare sig vi vill eller inte. Det intressanta är hur man hanterar vetskapen.

Allt oftare är jag allt mer benägen att svara:

Inte så smart.

Fotboll går inte att kontrollera, det är en del av dess charm. En spelare som ramlar eller en domare som dömer fel ändrar förutsättningarna på en sekund. En tränares uppgift är att styra sannolikheten så långt som det går, som en pokerspelare.

När det gäller skador vet vi, bland annat tack vare den svenske experten Jan Ekstrand (70 år i dag, och på många sätt Sveriges näst största internationella fotbollsstjärna), en hel del numera.

Vi vet att muskelskador i baksidan av låret är den vanligaste skadan bland toppspelare.

Vi vet att de mycket oftare uppstår i match än på träning.

Vi vet att de oftare inträffar i slutet av halvlekarna, när musklerna är trötta.

Vi vet att muskelskador är vanligare bland spelare som fyllt 30.

Vi vet att tät matchning är en inverkande faktor.

Forskningen finns, fotbollen vet, det är därför vi måste fråga oss hur det kommer sig att några av världens bästa tränare är så usla pokerspelare när det handlar om skador.

Leo Messi spelar 90 minuter i match efter match, för att han blir ledsen annars. Tre dagar efter att ha spelat 90 minuter i Málaga spelar Cristiano Ronaldo 90 minuter mot Schalke, trots att Real Madrid vunnit första matchen med 6–1. Och i Paris spelar en 32-årig, skadesliten Zlatan Ibrahimovic konstant i ett lag med världsstjärnor på bänken, i en liga som PSG redan avgjort.

Det är sensationellt oslugt.

Det är däremot inte obegripligt.

Ingen stoppar Zlatan

När Bayern München-sponsorn Audi presenterade sin årsrapport nyligen innehöll den en intervju med Pep Guardiola. Han fick frågan om förbannelsen med stjärnor i en trupp.

– Det finns ett tryck från media och fans att spela vissa spelare, förklarade han. Varje gång jag satte Lionel Messi på bänken, till exempel, var hela Barcelona i uppror.

Så Messi spelar.

I november skadade han låret för tredje gången och var borta halva vintern. Cristiano Ronaldo? Två lårskador under vintern, han har problem med ett slitet knä nu och stannar faktiskt hemma när Real Madrid möter Real Sociedad ikväll.

– Det är bättre att han tränar hemma och gör sig klar för nästa match, förklarade Carlo­ Ancelotti igår.

Det är ett frampressat beslut. Allra ­oftast spelar stjärnorna vidare.

Publiken vill det. Sponsorerna också. I gårdagens l’Équipe pekade PSG:s vd Jean-Claude Blanc på vad qatariska statens ­turismbyrå får för de två miljarder som de årligen sponsrar klubben med:

– Det som vi säljer är förmånerna från över 50 evenemang per år, PSG:s permanenta exponering.

Det finaste de har att visa upp är Ibrahimovic. Så Ibrahimovic spelar. Lorient borta på konstgräs? En avgjord retur hemma mot Bayer Leverkusen? Andra halvlek i ligamatcher de redan dödat? Ibrahimovic spelar. För att publiken vill, för att sponsorerna vill – för att han vill själv och för att ingen stoppar honom.

För ett par veckor sedan frågade jag Zlatan hur han skulle hantera våren.

– Du är äregirig, du vill slå målrekordet i landslaget, du jagar skytteligatiteln i CL, så hur ser du på den kommande tiden? Hur kommer du att lägga upp ditt matchande? Hur bär du dig åt för att vara klok, för att inte göra några dumheter?

Zlatan svarade att han letade efter en balans mellan träning och match, men hade ingen lust att bromsa.

– Jag vill fortsätta, sa han. Det är två månader kvar. Måste jag spela på tabletter så gör jag det, det är inga konstigheter. Det är en period jag inte vill missa.

Där och då skrev jag en text om att det ibland var tränares jobb att låta spelare vila, och pekade på att den ende store anfallare ute i Europa som belastats lika hårt som Ibrahimovic är Diego Costa.

Skymmer sig själva

Vi lever i en fotbollsvärld där stjärn­spelarna är så stora att de är svåra att styra fullt ut.

Om Ronaldo eller Ibrahimovic mår bra av att jaga målrekord så får de väl göra det. Om Messi lider på bänken så slipper han sitta där.

I Chelsea hade José Mourinho integritet och status nog för att kunna peta och sälja klubbens bäste spelare (Juan Mata), eftersom det passade laget bättre. I Barcelona, Madrid och Paris följer tränarna med i en tid där stjärnorna blivit så stora att de emellanåt skymmer sig själva.

Ingen vet vad som hänt om de fått vila mer, de hade kanske skadat sig ändå. Det ingår i spelet, går inte alltid att skydda sig mot. För Zlatan Ibrahimovics del är det dessutom ovanligt.

Han har en unik fysik, är nästan aldrig skadad.

Men det betyder inte att det var osannolikt att han blev det nu.