Bank: Fick se, höra och känna hur bra serien är när den är som bäst

FOTBOLL

GÖTEBORG. I en halvlek visade Malmö FF ­exakt hur bra de redan är.

I en halvlek visade IFK Göteborg exakt hur bra de borde vara.

I två halvlekar fick vi se, höra och känna hur bra den här serien är när den är som bäst.

Vad lär sig en anfallare på ett årtionde ute i Europas stora ligor?

Att göra mål. Att röra sig rätt. Att göra svåra saker enkelt. Och att se skillnaden mellan när ett motståndarlag gör allt fel och allt rätt.

Efter ett mästarmöte en måndagskväll pratade jag alltså motståndarmetoder med Markus Rosenberg.

– Dom spelar jävligt märkligt alltså. Så fort som vår mittback visar en tendens att slå en lång boll så rusade de hemåt, förklarade han och fortsatte:

– Dom måste ju spela som de gjorde i andra ju.

Det är den sorts citat som vi brukar tabloiddöpa till ”attack” eller ”sågning”, och det kunde vi väl gjort nu också.

Om det inte vore så sanslöst sant.

Framför kokande och rykande läktare, som till 95 procent visade allt som är bra med svensk supporterkultur, dundrade landets två stoltaste fotbollsklubbar in i varandra.

Ena läktaren retades med dubbla mästarstjärnor och en av dem spelade… jävligt märkligt.

Malmö slickade sig om munnen

IFK Göteborg kopierade metoden som gav tre bortapoäng mot AIK, med ultralågt och reaktivt försvarsspel. Men där AIK ­rusade rakt in i käftsmällarna slickade sig Mästar-Malmö om munnen och drog igång Sveriges bästa passningsspel.

Ricardinho och – framför allt – Miiko ­Albornoz rullade lugnt och fint fram förstabollar mot fyra-fem olika uppspelspunkter, Guillermo Molins djupledslöpte in från sin kant och pressade­ ner backlinjen, Rosenberg och Magnus Eriksson droppade hem på ytan bakom Blåvitts elaka innermittfält.

De fick chansen att spela, och tog den utan att tveka. Tiki-taka, tack så mycket. Drömfotboll.

I en bortamatch på Gamla Ullevi är det inte så lätt att komma fram till rena chanser, men när MFF tog sig dit var de sylvassa där också.

Guillermo Molins gjorde både 1–0 och 2–0, innan IFK Göteborg fick en paus på sig att försöka igen.

De gjorde vad de måste.

IFK har tydliga brister i sitt spel: de har inget spelande innermittfält (även om Jakob Johansson är funktionell), de har bara en riktigt bolltrygg back (Ludwig Augustinsson) och de har ingen rejäl target-anfallare.

IFK har samtidigt tydliga kvalitéer: en skicklig vänsterkant, fart längst fram, bollvinnaregenskaper centralt, aggressiva pressegenskaper och en Gustav Svensson som i det lilla visade att han kommer att vara ett lyft.

Före paus visade de bristerna, efter paus visade de kvalitéerna.

Laget klev helt enkelt 20 meter högre upp, vann boll högt och kunde använda sin aggressivitet, sin tyngd och sin teknik.

Hade kunnat vända på 30 min

Det finns ingen naturlag som säger att det är mer vilsamt att sjunka hem och vänta än att kliva på och jaga. Ett lag som spelar kompakt får mindre ytor att täcka, oavsett om det är på offensiv eller defensiv planhalva.

– I andra kom vi rätt och vann boll hela tiden. I första fick vi ju bara jaga, sa Jakob Johansson.

Malmö FF klapp-klapp-spelade sig fram till tre fina chanser före paus. I andra pressade sig IFK Göteborg fram till tre öppna lägen och en handfull hyfsade chanser runt straffområdet. Med mer individuell avslutskvalité hade de faktiskt kunnat vända matchen på en halvtimme.

Så här bra kan MFF vara

– Men det gäller att sparka dit skiten, nu gjorde vi inte det, suckade Mikael Stahre.

De gjorde inte det. Efter 20 minuters målfritt manglande hittade Malmö (Magnus Eriksson) de där passningarna som gjorde att de fick andas igen. Åge Hareide skickade in Erik Johansson för att spela oavgjort i brottarkampen på innermittfältet, och matchen planade ut. Till slut fick Markus Rosenberg kontra in sitt första allsvenska mål på nio år, och mästarna åkte hem med tre poäng och 3–0.

Så här bra kan de vara. Så här bra kan IFK Göteborg bli. Så här mycket kan allsvenskan kännas en måndag i april.