Bank: Gungande gula väggen gör allt möjligt

Foto: AFP
FOTBOLL

DORTMUND. Det var på den här arenan Dortmund dundrade förbi fotbollens alla begränsningar.

Det dröjde ett år, sedan hade verkligheten hunnit ikapp.

Men gud i alla gula himlar, som den fick slita.

Vilka siffror använder man för att beskriva något som är omöjligt?

Noll, antar jag, men för sakens skull hade folk ju ansträngt sig lite den här gången.

Uefa-historikerna räknade ut att Dortmund hade 5,67 procents chans att vända 0–3 på hemmaplan. BVB-backen Mats Hummels gissade på tre procent.

Jürgen Klopp? Han sa efter Madrid-manglingen att det inte var läge att prata om chanser, utan tid att hålla käft.

När Real Madrid åkte till Westfalenstaion med en 3–0-kudde att vila på var det ju inte bara en korrigering efter förra säsongens Dortmund-debacle. Det var en bekräftelse av den ekonomiska fotbollsvärldens grundregler.

Skilda världar

Real Madrid har förstärkt en stark trupp med en handfull världsstjärnor, Dortmund har sålt sina två dyraste spelare till Bayern München.

Att komma hit är alltid en upplevelse, även när regnet faller och hoppet är ute så är Dortmund en fotbollsstad, en kulturväktare byggd på kunskap och kärlek.

Men de trodde inte på det här. Jorden är inte platt längre, hur man än hamrar.

Jürgen Klopp kunde ju inte ens säga att ”Jungs, minns vad ni gjorde i fjol” – för det var inte samma grabbar som satt framför honom. Av de tretton som mirakelmanglade Madrid i fjol är fem skadade och en såld. Kvar fanns en ensam Reus, en Lewandowski som flyttar till Bayern om ett par veckor, och Roman Weidenfelder, målvakten som spelar med en skadad hand.

Det var inte Borussia Dortmund som skulle gå returmatch med omöjligheten – det var ett stukat BVB B, mot ett Real Madrid som gjort mål i sina 22 senaste Champions League-matcher på bortaplan. Kirch och Jojic på innermittfältet. Manuel Friedrich som mittback. Südtribüne-sonen Grosskreutz som anfallsvapen.

5,67 procent? Tre procent?

Håll käften.

I en kvart följde matchen manus: Kontrollerad fotboll från två håll, Manuel Friedrich öppnade med en idiotpass i gapet på Gareth Bale, och domaren bjöd på en straff.

Dortmund? Det var som att sitta framför en gammal förälskelse och se att hen tappat det där som sprakade.

Sedan blixtrade toppfotbollens finaste smilgropar till. Roman Weidenfeller fantomräddade Di Marías straff, och ja… elden var tänd.

BVB klev högt, stressade och pressade, och hoppades att det skulle räcka med en öppning för Reus eller Lewandowski för att väcka döda till liv.

Real Madrid var ett lag fullt av stjärnor som inte klarade det elementära, Dortmund av ett lag fullt av elementära spelare som klarade att lyfta mot stjärnorna.

Geniet ledde styrkorna

Gerillan leddes av en ofattbart omnipotent Marko Reus, geniet som blev kvar. Defensivt tog han de viktiga stegen för att stänga uppspelsvägar, offensivt var han fullkomligt överlägsen. Carletto Ancelotti hade valt en uppställning för att göra mål snarare än undvika baklängesmål, men 4-3-3 gav BVB chansen att rinna igenom, och de tog den. Piszczek hotade iu djupled på sin kant, Mkhitaryan och Reus kombinationsspelade i mitten, Lewandowski högg där det skulle huggas.

Efter 24 minuter gav Pepe bort ett friläge, som Reus sprang in i mål med.

Efter 37 minuter gav (likbleke) Illarramendi bort en boll, som Reus tog fram till både målchans och mål.

2–0. Den här arenan höll inte käften alls. Häromdagen gick BVB:s vd Hans-Joachim Watzke ut och krävde respekt för sin klubb – och nu visade deras b-uppställning exakt hur djupt de förtjänar den.

Ett lag att älska

Dortmund är fortfarande ett lag värt att älska. Westfalenstadion är alltjämt en kokande gryta där man kan kasta ner ett kilo blandfärs och plocka ut en färdig filet mignon efter 90 minuter.

Ancelotti gjorde de nödvändiga bytena, plockade av Illarramendi i paus och satte in Casemiro mitt i andra, men det var ingen kontrollerad Sacchi-seger han grävde fram, det var en bromsande lambourghini som sladdade i mål utan att riktigt förtjäna det.

Mkhitaryan, som fått så mycket kritik för bristande effektivitet den här säsongen, slog personligt rekord i missade chanser efter paus. Han hade kunnat göra hat-trick utan vidare, den här matchen hade kunnat gå till förlängning utan vidare.

Nu gjorde den inte det.

Fansen bar fram laget

Südtribüne kastade sig ner över planen i en sista forcering, Cristiano Ronaldo satt och led på sin bänk, men till slut fanns det ingen tid kvar ens för drömmar.

Real Madrid haltar vidare, någonstans på vägen lär de väl ställas mot José Mourinho i en match som öppnar alla sorters gamla sår. Idag ser Ancelotti fram mot cupfinalen, semifinaler och ett ligarace.

Samtidigt börjar Jürgen Klopp bygga om sin klubb för framtiden, nästa säsong är inte Lewandowski kvar, de måste värva och värva rätt för att inte tappa väldigt mycket kvalité.

Går det? Tja, jag tänker verkligen inte sitta på den här arenan, ett par meter från en gungande gul vägg, och säga att något är omöjligt.