Simon Bank: Man kan inte spela match när människor dör

FOTBOLL

En match som aldrig borde startat kommer aldrig att spelas klart.

Ett bra beslut? Nej.

Rätt beslut? Ja.

Juridikens uppgift är att aldrig låta sig styras av känslor eller något vagt formulerat ”sunt förnuft”.

Idrottens livsluft är känslor, tragiska händelser som dödsfallet före en allsvensk premiär för med sig den djupaste formen av sorg, för klubbar, supportrar, fotbollsfamilj.

Disciplinnämndens uppgift den här gången var att hålla huvudet tillräckligt kallt för att kunna bedöma vilken sorts känslor som skulle tillåtas in i en rättslig beslutsprocess.

Är det ett särskilt skäl när en människa dör på väg till en match? Är det synnerliga skäl som ligger bakom att andra supportrar självsvådligt bestämmer sig för att här och nu kan man inte spela fotboll?

Juridiken har ett större ansvar än att pricka rätt i en folkopinion eller ett känsloläge. Den måste ta hänsyn till vad ett beslut får för betydelse på sikt, för andra besläktade fall som kommer efter. Rättssäkerhet är att känna att vi kan lita på systemet, att det vill rätt.

Använde Disciplinnämnden (DN) sitt tolknings- och manöverutrymme – kring ”synnerliga skäl” – rätt den här gången?

Jag tycker det.

Kan anta att matchen hade brutits ändå

Jag anser att man med fullt fog kan anta att den här matchen hade brutits om arrangör och domare hade haft samma information som publiken på djurgårdsläktaren. Man kan inte spela match när människor dör. Rimligen kommer böter för konfrontationen inne på arenan att utdömas i annan instans, men sportsligt bröts en match som aldrig ens borde spelats.

Helsingborgs IF har all rätt att känna sig orättvist behandlade, de berövas på chansen till två poäng, och om DN hade isolerat händelserna inne på arenan hade de förstås tilldelats segern vid skrivbordet.

När DN istället valde att väga in händelserna och orsakssammanhangen utanför arenan  blev det en omöjlighet.

De ville inte säga till femtusen bortasupportrar att ”om en av er misshandlas till döds är det orimligt att ni reagerar”. De ville inte heller säga att ”den här matchen måste spelas klart, trots att den bröts på grund av en historiskt tragisk händelse”.

Om HIF–Djurgården spelat klart de avslutande 49 minuterna från ställningen 1–1 – vilket jag antar var alternativet som DN lade på bordet – hade de medverkat till att riva upp sår i en sorgeprocess, och isolerat det som hände på arenan från det som hände utanför arenan.

Juridiskt går det att argumentera för både 3–0 till HIF och återupptagen match, sportsligt går det absolut att göra det, men den här gången valde DN att erkänna att ett dödsfall i samband med fotboll är synnerliga skäl för att agera annorlunda.

Det fanns inga bra beslut att fatta när en supporter gått på match och aldrig kommit hem.

Jag nöjer mig med att tycka att de den här gången landade rätt.

Djurgårdens sportchef Bosse Andersson var nöjd med beskedet från DN, han pratade om ”sunt förnuft” och att kunna gå vidare.

Vill man vara krass är det lätt att förstå den hållningen, hans klubb fick maxutdelning i tabellen – men den som följt sorgeprocessen i Dif och för Andersson har svårt att vara krass.

Det känns rätt för Djurgården att aldrig spela den här matchen till slut. Det ska inte vara en faktor i ett juridiskt avgörande, men det förtjänar att konstateras.

Sorg och trauman har sin egen tideräkning. Man kan inte jämföra, men jag tänker ändå på fransk fotbolls största tragedi, den korsikanska katastrofen på Furiani den 5 maj 1992 när arton människor miste livet under en rasande läktare.

På 20-årsdagen av tragedin, 2012, spelades ingen fotboll alls i Frankrike. Det var en dag för att minnas. Från Korsika drivs ännu en kampanj för att låta den 5 maj vara en spelfri dag i Frankrike, varje år.

Kanske vore det en tanke att kopiera för svensk fotboll. Ingen fotboll den 30 mars 2015, istället en dag för att stanna upp, minnas, fundera kring det som hände före en match i Helsingborg – och vad vi gjort för att se till att det aldrig någonsin händer igen.