27 000 känslor

Bank: Den som inte känner energin vibrera genom bröstkorgen har helt enkelt valt fel jobb

1 av 2 | Foto: BILDBYRÅN
FOTBOLL

Skarpt läge, 27 000 på läktarna, derby mot ett topp­jagande Djurgården.

AIK har sovit sig igenom tre allsvenska omgångar.

Om de inte vaknar ikväll – när vaknar de då?

En märklig vår får märkliga derbyn.

När vi går söder om Söder i kväll går det inte att ­låtsas som att allt är som vanligt, av den enkla anledningen att inget är som det brukar.

Klubbarna kommer från en hockeysäsong som ­växlat balansen i Stockholm.

Supportrarna kommer från en säsongsstart med sorgkantssång och svarta sorgband.

Lagen?

De kommer från varsitt håll.

Djurgården har väldigt snabbt blivit vad Djurgården skulle bli under Pelle Olsson. Man kan lägga ett vattenpass över lagdelslinjerna utan att gasbubblan flyttar sig en millimeter på nittio minuter, och i takt med att de blivit friskare har anfallsspelet börjat hosta igång så smått.

AIK… det är inte bara att de inte blivit vad de skulle, utan att det är svårt att se vad de egentligen vill vara.

Vill de vara ett bollförande, bolltrillande kort­passningslag så har de helt enkelt inte varit bra nog. Vill de vara ett energiskt, aggressivt och konkret lag så har de helt enkelt inte sprungit tillräckligt.

I kväll spelas derbyt på Djurgårdens arena, med Djurgården som hemmalag och serietvåa, men det kommer i väldigt hög utsträckning att vara AIK som bestämmer vilken sorts match vi får.

Djurgården har sina spelmönster, sina vägar fram. ­Lyfter de inte mot Prijovic och spelar den enkla target-och-löp fotbollen så letar de efter yttermittfältare ­(Haris Radetinac gillar jag mycket, han är en större spelare än han visat hittills i Dif) som smyger sig in på ytan mellan mittfält och backlinje.

Ordning och reda, trygghet och metod.

Frågan är inte var Djurgården ställer sig, utan var AIK väljer att låta dem stå.

Pelle Olsson har redan visat sin hand

Den här våren har de mött lågt spelande lag med långsamt spel, flyttat försvar framför sig tills de tvingats ­möta ett kompakt backblock. De har stängt sina egna ytor, ­vilket fört med sig att Kennedy Igboananike försvunnit och att Henok Goitom vandrat hemåt på bolljakt i ren frustration.

Det är klart att man kan spela så, försiktigt framåt, om det bara finns andra sätt att hota på. Om man, som de brukar sjunga från Norra stå, har spelare som nickar som Dala Dahlkvist, dribblar som Kurt Hamrin, skjuter som Krister Nordin eller – om inget annat fungerar – i alla fall kämpar som Daniel Tjernström.

Just kämpandet är förstås lätt att trycka på, men det är ingen analys jag brukar ­köpa och jag gör det inte i AIK:s fall ­heller. Det har mer handlat om att det statiska spelet gjort dem stillastående än att ­stillaståendet gjort spelet statiskt.

Ska de spela samlad fotboll måste Nabil Bahoui och Celso Borges dyrka upp samlade försvar med den där momenttekniken som de inte hittat hittills i vår. Ska de trycka och pressa sig fram till poäng så måste de bli ­direktare och mindre kräsna när det gäller skott, inlägg, nickar. Ska de variera sitt spel så får de i alla fall se till att vara tydliga med vad som är vad.

Är ni ett lag som nickar, dribblar, kämpar eller ­skjuter?

Och jo, när vi går söder om Söder i kväll är i alla fall en sak precis som vanligt. Derbyn blåser liv i spelare och supportrar, den som inte känner energin vibrera genom bröstkorgen när 27 000 känslor skräller i betongen har helt enkelt valt fel jobb.

Öser man inte på då kommer man aldrig att ösa på.

Pelle Olsson har redan visat sin hand, det gjorde han någon gång på våren 1996. Spelformen finns där, det är upp till spelarna att bryta den och rita sina egna streck. Johansson och Faltsetas älskar ramarna, Amado Jawo borde göra det. Prijovic letar fortfarande, men har egenskaper som gör att han kan explodera så fort som han hittar linjen mellan kollektiva krav och sin individuella frihet.

AIK har tagit ett steg i fel riktning 2014

Om AIK spelar som de gjorde mot Örebro senast kommer det att finnas kontringslägen så det sjunger om det, för ett lag som kan kontra.

Om AIK spelar som de gjorde mot Örebro är å andra sidan ett förlorat derby ett av deras mindre problem.

Jag vet tillräckligt mycket om både allsvenskan och svåra AIK-vårar för att förstå att det inte går att räkna bort dem efter fyra, fem eller sex omgångar. Men ­Andreas Alm gick in i säsongen med ett lagbygge som redan hunnit en bra bit, och som tagit steg i fel riktning under 2014.

Det känns som om de startat om, inte som att de byggt vidare. Nu är de 90 minuter ifrån årets första kris eller årets första energikick.

Ibland kan jag få känslan att Alms största problem är att han har ett lag som är som bäst när de inte tänker, men att han har spelare som han måste tvinga att tänka.

Nabil Bahoui, Robin Quaison, Kennedy Igboananike och – faktiskt – till och med Celso Borges kan emellanåt vara lite taktiskt oskolade, ha lite svårt att få ihop ­spelet i två riktningar.

När de öser på kan de emellanåt hamna fel, när de inte öser på hamnar de ingenstans.

I kväll är det derby, det spelas på plastgräs vilket lägger lite bomull om det fysiska spelet, men om AIK står still den här gången också så är årets första kris redan här. Om de inte ens vet vilka de är så kommer de aldrig att komma dit de vill.

Jag ser fram emot det här, det gör jag alltid. Jag vill se hur stadigt Djurgårdens backlinje står, jag vill se om AIK är vaket, och jag hoppas få se supporterstockholm vara allt det de kan vara.

Ett himmelsblått pågatåg har satt upp farten i den här serien, från station ett.

Nu går vi söder om Söder och ser om ­någon tänkt hänga på.