Simon Bank: Ska vi hänga Pep högt nu?

1 av 7 | Foto: TT
FOTBOLL

MÜNCHEN. Om du nu ska sticka in huvudet i världens snabbaste råttfälla så får du inte slarva med detaljerna.

Bayern München vann pokalen genom att flytta bollen bättre än alla.

De förlorade den genom att vara usla när bollen låg still.

Sedan ett par år tillbaka finns en skulptur uppe på taket till Leibniz Rechenzentrum på Barerstrasse i Münchens konstkvarter.

Benjamin Bergmann har ritat en stor, svart stålkonstruktion, en basketkorg som sträcker sig ut från byggnaden – 30 meter upp i luften.

Jag gillar den väldigt mycket, Bergmann leker med målsättningar och omöjligheter. Vill man göra poäng kan ju inte målet sitta sådär högt upp.

Och vill man spela final i Champions League kan man inte ge Real Madrid lillfingret, tummen, armbågen och halva bröstkorgen gratis.

FC Bayern hade ju lovat att ge Madrid ett helvete här på Allianz Arena, de hade klätt läktarna i årets mäktigaste koreografi (”Immer Weiter” stod det över norra kurvan) och korrigerat de taktiska bitar som inte riktigt fungerade i första matchen; satt Lahm som högerback igen, fått in Müller från start.

– Träden kommer att brinna, lovade Karl-Heinz Rummenigge i någon form av sydtysk Macbeth-travesti.

Matchen började 20.45 och slutade 21.05.

Smart och sylvasst

Carlo Ancelotti hade rullat ut sin Real-råttfälla med extra allt, lärt sig en del av misstagen från Dortmund-drabbningen häromveckan och resten av München-manglingen i Madris senast.

Även om han spelade med sin BBC-kedja så såg han till att Gareth Bale tog sitt defensiva jobb för att täta mittfältet (till skillnad mot i Dortmund). Och även om de spelade defensivt så sjönk de inte hela vägen hem första kvarten (till skillnad mot i Madrid).

Real Madrid var smart och sylvasst, allt de behövde var Bayern-misstag att hugga på.

De kom i dussintal.

Bayern tappade boll på mittplan och ställdes inför överljudskontringar från världens snabbaste ytterpar. Manuel Neuer hängde i luften och bjöd samma yttrar på öppet mål två gånger om. Och när bollen låg still var de helt enkelt juniormässiga i sitt försvarsspel.

Efter en kvart monsternickade Sergio Ramos in 1–0 efter att Müller stått och hästsovit i sin yta. Efter 20 minuter tryckte Ramos in ett frisparksinlägg från Di María.

Real Madrid firade som ett rövargäng, alldeles nedanför Südkurve. Bayern München såg chockskadat ut.

30 meter upp till korgen, 70 minuter kvar.

Det kändes som att ha kommit till en sjurättersmiddag och sitta proppmätt efter en kvart.

Och trots att vi aldrig sett det här förut kändes det ju märkligt bekant alltihop. Ett tröttkört, oskarpt tiki-taka-tea, 4–0-avklätt in på bara kroppen av ett rakbladsvasst och smart motståndarlag? Jo, det var så det såg ut när Bayern München körde över Barcelona i fjol.

Carlo Ancelotti älskar europaspel lika mycket som han älskar mat, att så totalt manövrera ut ett mästarlag över två matcher är förstås ytterligare en bekräftelse på hans taktiska briljans. Att möta ett Real Madrid som det här är tufft under alla omständigheter, att möta ett Real Madrid som dessutom är smart och cyniskt är ett helvete.

Så ska vi hänga Pep Guardiola högt nu? Lägga hans ideologi på katafalken?

Jag tycker inte det. Det är klart att det såg märkligt ut med ett Bayern som stundtals inte hade en anfallare i det straffområde som de rullade bollen runt, men mer än något annat är det här ett bevis på att mästarförbannelsen lever i den här turneringen.

Den heter Never Ever

Att vinna allt ett år är nästan omöjligt. Att vinna allt två år i rad har ingen någonsin gjort.

Nu ser vi fram emot en final där Cristiano Ronaldo åker till Lissabon för antingen ett derby mot lillebror Atleti eller en återträff med José Mourinho (jag tror att Iker Casillas skulle tycka om det sista alternativet…). De vann sin åttonde titel år 2000, sin nionde år 2002. Båda gångerna slog de ut Bayern München på vägen dit.

Den här gången kommer de att få spela finalen utan en avstängd Xabi Alonso, men de har både energin och intelligensen som krävs för att äntligen bära hem den där efterlängtade La Décima till Cibeles-fontänen.

Det blev 4–0 i Bayern, en historisk utklassning.

När Cristiano Ronaldo lipizzanergalopperat mötet bortom det omöjligas gräns med sitt 3–0-mål var det tyst ett par sekunder innan Südkurve höjde volymen.

– Olé, FC Bayern. FC Bayern, olé, olé…

De hade nått slutpunkten för ett års världsherravälde, nu ville de tacka för åkturen.

Efter slutsignalen gick de slagna mästarna ett ärevarv och tackade sin publik. De hade hoppats på en final till, drömt om att göra vad ingen gjort förut. Chansen fanns, men med ett spel som det här? Med misstag som de här?

Om de undrat behövde de bara slinka förbi Barerstrasse och kika på vad Bergmann döpt sin basketkorg till, den högt upp i himlen.

Den heter Never Ever. Aldrig någonsin.

Se alla mål i förnedringen