Krönika

Simon Bank

Fotboll

Bank: "Har svårt att tycka att det är en katastrof”

Sportbladets krönikör: Kanske var det här ett varningsskott och en vändpunkt

En sportbil som kraschar, en karriär som följer efter.

En katastrof, sägs det.

Men är det inte det som Petter Northug just fått chansen att undvika?

Vilken sorts människa sätter sig bakom ratten i ett vrålåk efter att ha druckit sig full? Vem trycker foten på gasen i ett osäkrat, tontungt trafikvapen och kör rakt genom tät bebyggelse?

En missbrukarpersonlighet, kanske. En megalomanisk egomaniker som lärt sig att sätta sig själv först. En omogen person som inte lärt sig innebörden av ordet ”lagom”, som däremot fått lära sig att det inte finns några gränser. En människa som börjat tro att vanliga regler inte gäller honom.

En tanke, bara:

Är inte det där egenskaper som vi lika gärna skulle kunna använda för att diagnosticera en extrem tävlingsmänniska som blir bäst i världen på sin sport?

Om man nu ens ska diagnosticera. Varken ni eller jag känner Petter Northug som något mer än en rubrikmaskin och en fantastisk idrottsman. Skidsportens enda rockstjärna, ”a rebel without a cause” som jag kallade honom under OS senast.

Juridiken kommer att mala mot honom nu. Sanningssökandet kommer att ta sin tid, sedan kommer ansvaret att utkrävas.

Det är självklart, det är viktigt.

Slagits mot allt och alla

Under tiden kan vi ju fundera över alla de andra aspekterna av en fyllekrasch i söndags morse. Vilken väg var det egentligen Petter Northug tog fram till en kraschad Audi A7 i mörkret på General Bangs Veg i majnatt?

Det är bara åtta år sedan han petades från en OS-trupp som han borde varit given i, sedan dess har han slagits mot allt och alla med ett ursinne som bara de allra mest besatta kan uppbringa.

I fem år har han varit bäst i världen i en idrott som sliter.

Han tränade som en målmedveten maskin, han gick sin egen väg som en konstnär. Om vi ville ha honom fick vi ta honom som han var. Och det är klart att vi ville ha honom. Northug utmanade den hävdvunna bilden av vad en norsk skidåkare – och därigenom en norrman – egentligen är. Han slängde ut kollektivismen genom fönstret, vallade med glid och kastade sig ut för branterna.

Elva OS- och VM-guld. Enorm stjärnstatus. Pengar, fart och berömmelse.

Och så tog det stopp.

Tomheten där

Ett virus, en sjukdom, en missad höstsäsong, ett totalt OS-fiasko där vi stod framför honom och såg ett ansikte som var en slocknad eld. Tomheten där. Jag vet inte alls om det går att jämföra, om det kanske är helt fel att göra det, men de senaste veckorna har jag inte kunnat undgå att reflektera över rubriker från en annan sorts fixstjärnor i en annan sorts nationalidrott.

Femton år efter att australiensiska simmare var ett helt lands stora hjältar i hemma-OS skrivs det om dem igen. Om Grant Hackett som legat på avgiftningsklinik efter att ha missbrukat sömnmedel, om Geoff Huegill som gripits för kokaininnehav, om Ian Thorpe – den störste av alla – som lider av klinisk depression, av alkoholism och drogberoende.

Maniska idrottare som inte kunde hantera tomheten på andra sidan. Vilket ansvar har idrottens stjärnkultsfabrik för det?

Petter Northug ska inte jämföras med andra, vi vet inte alls hur hans demoner ser ut, men vi har kunnat läsa om pokernätter där han spelat bort hundratusentals kronor, nu läser vi om hur han gått över gränsen i en sportbil som ångade av sprit.

Det är hans ansvar, han kommer att tvingas att axla det och gör han det rätt kan han komma ut på andra sidan som en förebild som gjort ett fruktansvärt misstag men lärt sig av det.

Har fått en chans till livet

Alla får inte den chansen. Därför har jag svårt att tycka att det här är en katastrof.

Petter Northug satte sig i en snabb bil och körde med alkohol i blodet, det kunde ha slutat i den totala tragiken.

Kanske var det här ett varningsskott och en vändpunkt, snarare än en katastrof.

Jag vet inte om Petter Northug orkar komma tillbaka i skidspåren. Jag hoppas verkligen det, men det är inte det som avgör hur vi ska se på honom. På Byåsen i Trondheim låg trafikskyltarna som drivved runt ett bilvrak, men ingen dog, han öppnade dörren och klev ut.

Han har fortfarande möjligheten att skriva sin egen historia, han kan alltjämt avgöra vem han vill bli.

Petter Northug har fått en chans till i livet. Alla får inte det.