Pantsatte allt – det här var vad de fick tillbaka

BELO HORIZONTE. De grät när allt började, de grät medan allt höll på, och här står de nu.

Tårar räcker ingenstans.

Säg mig Brasilien, hur känns det?

När den brasilianska spelarbussen svängde upp de sista kilometerna mot Éstadio Mineirão var det som att se en slutetapp i Tour de France.

Människorna som kantade väggen, den kollektiva drömmen som de skickade in genom de där glasrutorna. Åren av protester, demonstrationer, av politiskt förfall och en kärlek som verkade överleva allt.

De hade i alla fall sitt lag.

Till slut hade de inte ens det.

De där skolorna som prioriterats bort, sjukvården som lagts på is, ett helt socialt skyddsnät som klippts i bitar för det här mästerskapets skull – och så många som satsat så mycket på att en månads fotboll skulle få folket att glömma korrumptionen och förfallet.

Glömma?

Värsta förlusten

Det här är idrottshistoriens allra mest svidande, svindlande smäll, den brasilianska nationens brutalaste uppvaknande. De fick inte ett lag som sminkade över samhällssprickorna, de fick en fotbollsmatch som tog alla de där svagheterna, gjorde dem till sina egna och förstärkte dem tusenfalt.

Korrumperat, moralbefriat, förfallet.

De senaste veckorna har arvfienderna på de argentinska läktarna stämt upp i en svängig hånsång som inletts så här:

– Brasil, decime qué se siente. Brasilien, säg mig hur det känns.

Den kommer att eka i São Paulo imorgon, med all rätt.

Jag vet inte om något landslag någonsin arbetat lika hårt med sitt eget mytbyggande som Scolaris Brasilien. Felipão har använt sin sektbyggarmetod för att försöka kopiera sin familjeatmosfär från 2002, det där laget där spelarna var beredda att gå in i elden för varandra.

Nu gick de in i elden utan någon som kunde hitta vägen ut på andra sidan. De gick in på arenan med sina kepsar med Força Neymar-tryck, de skickade ut bilder där hela truppen gemensamt gjorde Neymars É Toiss-gest, innan de slöt ögonen och sjöng nationalsången höll Julio Cesár och David Luiz upp Neymars tröja, med nummer tio på ryggen så att alla skulle se.

Enade? Starka? Övertygade?

De fanns inte en känslosträng de inte hade spänt till bristningsgränsen, inte en psykologisten de lämnat ovänd.

Så här lät det alltså när alltihopa brast och brann till aska och grus.

En katastrofkollaps

Scolaris alla psykologmusor har satt ihop hundrasidiga analyser av landslagets mentala kapacitet, men de hade behövt tiotusentals sidor till för att ens komma i närheten av att snudda vid den här sortens kollektiva katastrofkollapser.

Brasilien hade alltså inte förlorat hemma på tolv år och 42 matcher, de hade inte förlorat en tävlingsmatch här på 39 år. De förlorade inte den här gången heller – det här var något helt annat.

Vad ska jag skriva om det? Tyskland gjorde fem mål före paus. Tyskland var precis så charmant ljuvliga som de kan vara, och Tyskland lekte sig fram till fyra mål på sex minuter.

Då förstår du. Då förstår du inte.

Det finns en taktisk analys som säger att Brasiliens presspel var precis så korrumperat obefintligt som ett presspel kan bli när inga bitar hänger ihop, när spelare springer utan karta och ordning. Bastian Schweinsteiger kunde stå ensam och fördela bollen dit han hade lust, och brasilianska backar panikspelade sina uppspel rakt på tyska fötter. Toni Kroos och Thomas Müller var sådär lekfullt rörliga som de kan vara när allt stämmer, Sami Khedira åt upp allt som kom i hans väg, och Brasilien var föräldralöst utan Thiago Silva längst där bak.

Jo. Visst. Det kan förstås förklara en förlust, men det kan inte förklara en förnedring av ett slag som fotbollen aldrig tidigare sett.

200 miljoner på sina axlar

Det här var ljudet som uppstår när ett lag som spelat med 200 miljoner människor i ryggen plötsligt spelar med 200 miljoner människor på axlarna.

Ryggrader som krasar. Spelare som är livrädda. Femmeterspassningar som strandar, försvarsspelare som inte klarar att sätta ena foten framför den andra. Det var som att se ett lag uppleva ett kollektivt stroke-anfall.

Under hela den här resan, från Confederations Cup förra sommaren och fram till en julikväll i Belo Horizonte 2014, har publiken stolt stått bakom det här laget och sjungit som en man och kvinna:

– Eu sou brasileiro, har de sjungit. Jag är brasilianare.

När tystnaden satte tänderna i allt kommer väldigt många människor vilja ha väldigt många förklaringar. Sången ersattes först av mummel, sedan av ilska, sist av talkörer som skanderade vidrigheter om president Dilma Rousseff.

Pansatte allt - det här vad de fick

Det kommer att dröja länge innan vi förstår vad det här betyder, länge innan vi kan omfamna omfattningen och följderna av den här förnedringen. Brasilien pantsatte sin skola, sin vård, sin omsorg för att bjuda hit världen – och det här var vad de fick tillbaka.

Ett lag som skämde ut sig, en publik som till slut inte hade annat att göra än att förnedringsskrika ut ett Olé! för varje lyckad tysk passning.

Nu ska de gå tillbaka till sina slitna skolor, sina otillräckliga sjukhus och sin fallfärdiga offentliga sektor, och de kommer att göra det på gator som skälver under fötterna.

Jag sitter här och hör hur ett par tusen tyska fans sjunger sitt ”Finale Oh-oh” och sitt ”Oh wie ist das schön”, men det är ljud som drunknar i mullret från ett sviket, slaget, skamset folk.

Brasilien 1, Tyskland 7.

Brasilien, säg mig hur det känns?

Läsarkommentarer

Läsarnas egna artikelkommentarer. Regler du måste följa
SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Om Aftonbladet