Aftonbladet
Dagens namn: Sam, Samuel
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Bank: När Malmö FF lyfte var muren riven

MALMÖ. I fjorton år har det stått en mur mellan Sverige och Europa, i fjorton år har vi väntat på någon som seglar över.

Red Bull?

Äh, en dröm ger åt tanken vingar. När Malmö FF lyfte var muren riven.

Askungesagor blir inte bättre.

När Malmö FF just gjort sitt andra mål vände sig Åge Hareide mot en mörk himmel med händerna i bön.

– Vem jag vände mig till är jag inte helt säker på. Jag fick i alla fall inte kontakt, ler han när allt är klart.

Gud har vant sig vid att ha annat att göra än att lyssna på Sverige när det kvalas till Champions League, så Hareide fick lita på annat – och jag ska erkänna att jag inte riktigt litade på honom när jag såg laget han tagit ut.

Hade han inte kastat sin norska jante lite för långt? 5-3-2? Försökte han vara lite för smart?

Det här var ett system som MFF inte nött in, en modell de inte riktigt kan. En holländsk import, en Åge van Hareide?

De hade allt

Under de fjorton år Sverige väntat har ingen tränare haft lika mycket erfarenhet av Champions League-kval som mannen från Molde, och något ska man väl ha för det.

Malmö FF gjorde ju rätt, den här gången också.

De är småttingar, fula små ankungar på den här nivån, de har en åttondel av Red Bull Salzburgs ekonomiska styrka, så de var piskade att maximera varje liten muskel.

De måste vara smartare, styggare, svettigare. De måste ha taktiken, turen, publiken och prestationerna som ingen ens kan förutspå.

Och de hade allt.

Med Markus Halsti som finnfin festförstörare längst bak, med Isaac Kiese Thelin som murbräcka, Lill-Foppa som landslagslöpare och Markus Rosenberg som underbar urkraft tog MFF emot världens mest vertikalspelande passningslag och stod upp.

Salzburg är ingen sympatisk klubb, men gud ska veta att de är ett sympatiskt fotbollslag. De öppnar matcherna med sitt Sturm und Drang-spel, driver upp tempot med direktspel på Sorianos mötande fötter och öppnar planen.

Det spelar ingen roll om de spelar upp, dribblar, presspelar eller glidtacklar – de söker konstant och oavbrutet rakaste vägen mot mål.

I Österrike blev MFF mosade av den där fartfotbollen, men här kunde de vila tillräckligt mycket i Magnus Erikssons bollintelligens och hota tillräckligt mycket med två anfallare för att inte behöva blotta sig.

Det gav dem en halv chans.

De behövde inte mer.

Alla världens häxor vissla

Hareides system var exakt anpassat till ett dåligt varierat Salzburg, som vägrade använda kanterna för att flytta backlinjen och som sällan sköt. Framåt räckte det med Kiese Thelin och Rosenberg för att hota överoffensiva österrikare, bakåt fanns så många hjältar att namnen inte får plats. Jag nöjer mig med att konstatera att jag vill ha en Halsti hemma, en som städar, anlägger bryggor, grovjobbar, lagar saker som är sönder och aldrig står där man inte vill ha honom.

Markus Rosenberg vill jag bara ha här, i himmelsblå tröja.

När MFF skickade upp bollen för att försöka kontra sig till något matnyttigt var han smartare än två Salzburg-backar och fick fram bollen till Magnus Eriksson.

Den slovenske domaren Damir Skomina har delat ut 25 röda kort i internationella matcher, 21 av dem till bortalaget. Det borde blivit 22 när Keita fotsulestacklade före paus, men innan dess hade han dömt en billig hemmastraff.

Och plötsligt hörde Red Bull alla världens häxor vissla.

De har missat sju Champions League-kval, och nu stod de på ett Stadion som gungade och sjöng och var på väg att göra det igen.

Ni har läst mycket om hur den här staden och dess folk lyfter sina spelare den här säsongen. De piskar in en tro om att allt är möjligt, och när Magnus Eriksson Nayim-bågade in en vänstervolley i världsklass från 30 meter fanns här inga tvivel kvar.

Det är lätt att glömma var Malmö FF befann sig när den nya sportsliga ledningen klev in. Ekonomin var knuten till arenan, och inte stadigare än att en dålig säsong, dåliga värvningar och dåliga publiksiffror hade skickat dem till en väldigt dålig plats.

I stället fick de Daniel Andersson-värvningar, Åge Hareide-intelligens och spelare som aldrig slutar springa.

Såg förvånad ut

Vill ni ha en bild av den här matchen? Okej.

Såg man åt ena hållet såg man Jonny Soriano, en Barça-briljant bollspelare med vattenkammad lugg och sensuella fötter, med ren matchtröja och noll avslut på 90 minuter.

Såg man åt andra hållet såg man Markus Rosenberg.

Hans shorts var gyttjebrunt upphasade, hans tröja stod åt alla håll, hans frisyr hade fått Magnus Eriksson att skämmas och hans armbågar vevade åt alla håll.

Men när MFF hängt på repen i en hel halvlek, när de stängt ner alla icke-livsnödvändiga funktioner, löpte lille Simon Kroon loss med bollen och gav den till Rosenberg som hade öppet mål och 180 miljoner kronor i fötterna.

Han höll i. Han höll i. Han höll i.

Sedan tog han Torbjörn Nilsson (mot Hammarby på 80-talet) och Henrik Larsson (mot Bulgarien på 90-talet) i handen och rullade in sin barndoms klubb i Champions League.

Tre skott på mål, tre skott i mål. Så här ser det ut när en svensk klubb gör allt vad de kan. Så här låter det när en hel stad står bakom och ser på.

Aidas triumfmarsch rullade över läktarna och en riven mur.

Markus Rosenberg kom hem från Europa för att komma ut igen. När slutsignalen gick stod han bara där ute och såg förvånad ut, som om han inte trodde på vad han såg runt sig.

Eller så orkade han bara inte jubla. Det är mycket möjligt.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
SILLY SEASON

Rykten & övergångar

Om Aftonbladet