Bank: Vi har i alla fall ett lag igen

FOTBOLL

WIEN. Den som vill ha vacker fotboll var vilse i Wien, den som vill ha poäng och mästerskap hade kommit rätt.

Det finns bättre lag än Sverige.

Men vi har i alla fall ett lag igen. Det är en väldigt bra början.

Det finns olika teorier om vilket som är den bästa metoden för den som vill klättra.

Ska man rikta blicken mot himlen och sätta fart? Eller titta var fötterna befinner sig, och sätta den ena före den andra?

Sverige åkte till Wien, gick in framför det där 45000-hövdade läktarmonstret som umpaumpa-pumpar upp sin lustfyllda läktarlavin, men de såg till att ta en rejäl titt i spegeln först. Det var ju en tuff uppgift som låg och väntade där ute.

Så Sverige satte en fot rätt i taget.

De försökte etablera något sorts jämvikt i matchen genom att täta hemåt för att undvika att byta chanser. Två täta block, fyra plus fem spelare, och så Zlatan Ibrahimovic i ett helt annat postnummerområde längst fram, ensam.

Det var cyniskt och ödmjukt spel, med brister och skavanker men med säkerheten i första och andra rum.

Misstag eller prestationer skulle till för att bryta loss matchen, och vi fick båda delar väldigt tidigt.

Österrike satte sin ende världsstjärna i spel över hela planen, och David Alaba behövde bara ett par minuter för att slå ett inlägg på Sebastian Larssons utsträckta händer – och den självklara straffen lika självklart i mål.

Ingenting var överraskande

Före avspark hade klackkurvan lovat att Wien är ”en ointaglig fästning”, och efter fem minuter hade de dragit upp vindbryggan och laddat artilleriet.

Sveriges 4-5-1 fick sin form av att man hade sin enda superspelare ensam längst fram, de hade oerhörda problem med att hitta fram med bollen till Zlatan Ibrahimovics fötter. Han fick springa och jaga luftbollar som en annan Kennet Andersson, och gjorde det mer lojalt än lojt.

Österrikes 4-2-3-1 fick sin form av att de hade sin enda superspelare precis överallt.

David Alaba sjönk hem och startade anfall mellan mittbackarna, så att de kunde kliva fram i 3-4-3 när de byggde spel. Han klev fram på vänsterkanten och matade anfallare. han avslutade själv, och han knöt ihop delarna med varandra.

Jag såg inga problem alls med Sveriges form. Det var kvalitén som brast. En darrig Mikael Antonsson, en Pierre Bengtsson som slet på fel kant, ett innermittfält som hade förtvivlat svårt att sätta ihop de där två-tre passningarna som krävs för att andas och flytta upp positioner – och två kantspelare som var så ambitiösa i att ligga rätt defensivt att de aldrig hann fram.

Det var inte överraskande. Ingenting var överraskande.

Och så satt vi här och väntade på någon som kunde göra något överraskande.

Han brukar ju heta Zlatan Ibrahimovic, det vet hela världen. Det här var ingen match för honom egentligen, han fick slita och kriga och slåss (Balotelli-minen) och MMA-mäta sig med elaka österrikare så gott han kunde. Det var den där sortens match där en ung Zlatan hade kunnat göra sig själv olycklig.

Inte längre.

Zlatan skallade fram ett frisparksinlägg från Kim Källström, och så fick vi vår överraskning. Erkan Zengin bröstade ner, vände sig om och skickade upp bollen i närmaste hörnet.

Han fick en kram av Zlatan, en av Jimmy Durmaz. Svenska landslagets tre lyckligaste kompizar jublade, och framför datorer i Sverige kraschade rädda människors genetiska analysprogram.

Finns sämre utsikter

Hur viktigt var det med en bra start? Det räckte med att titta på Erkan Zengin för att förstå det. I tio minuter valde han fega, försiktiga alternativ varje gång, enkla bakåtspel till Martin Olsson. Efter målet var han modigast och viktigast i laget.

Sebastian Larssons arbetsinsats var magnifik, Andreas Granqvist slogs för att hålla ihop försvaret, men det var Erkan som höll i, hjälpte till, dribblade, sköt i ribban, och var ensam om det enkla spelet som gör det svåra lättare.

En situation precis före paus visade hela Sveriges problematik. Martin Olsson letade uppspel, men såg bara ryggar, innan han till slut hittade Kim Källström, som såg nya ryggar ända tills Junuzovic tog bollen ifrån honom och spelade fram till en kanonchans.

Österrike hade mycket, men inte klassen nog för att utnyttja det.

Sverige hade lite, och det räckte.

Vi ska vara väldigt ärliga och erkänna att det här på väldigt många sätt var bonnfotboll, men det var bonnfotboll med självinsikt.

Sverige sparkade bort, de svettades stort, de slet sig igenom hela andra halvlek och de var inte vackra på något enda sätt. Men när allt var över stod Antonsson och Granqvist och hängde på varandra som efter en ovanligt hård, men lycklig, kväll på krogen.

De hade satt en fot rätt, sedan en till. Till slut hade de hävt sig så högt upp att de kunde se längre än Ernst Happel-stadions kokande gryta.

Kisade de kunde se hela vägen till Frankrike.

Det finns utsikter som är sämre.