Bank: De har visat att de vet hur man klättrar

1 av 3
FOTBOLL

TURIN. Juventus gjorde vad de alltid gör, Malmö FF gjorde vad de aldrig gjort.

Det gick att njuta av kvällen i Turin.

Synd bara på skrällen i Aten.

Jo, det här var på allvar.

När Juventus spelarbuss svängt in vid Juventus Stadium gjorde italiensk tv en poäng av att rapportera att reserven Simone Pepe och andremålvakten Marco Storari var de enda som klev av med ett leende på läpparna.

Juve slarvade bort sin Champions League-chans i fjol, de har inget utrymme att göra om det i år. Mister Allegri har inget förtroende gratis, han måste förtjäna det.

För en klubb som gjort till vana att smyga in i den här turneringen – fyra raka oavgjorda premiärer – handlade det om att borsta bort ett gäng b-spelare från Nordpolen.

För Malmö FF handlade det om att stå kvar.

Jag vet att ni redan läst vad ni behöver om Markus Rosenberg, men behövde ni en bild till texterna så såg ni kanske hur han såg ut när han ledde sitt lag, sin klubb, sin stad, sitt folk ut på Turins största teater.

Den där medfödda kagiga hållningen, sättet att springa in i Juventus-backarna det första han gjorde, hur han retade gallfeber på Serie A:s tjurigaste spelare (Lichtsteiner).

Elva spelare stod upp...

Vi såg, Juventus såg, och framför allt stod tio spelare bakom och såg precis vad som behövs i den här sporten. MFF tog med sig 24 matchers erfarenhet av Champions League in på planen, Juventus tog emot med 482.

Skillnaden var inte så stor som den borde vara.

Visst, Lichtsteiner, Pogba och Cáceres satte tänderna i en ganska ensam Pa Konate, men inte värre än att det gav inlägg till ingen. MFF:s fembackslinje centrerade hårt, och när Marchisio eller Llorente slog bort övermodiga passningar kunde Rosenberg, Magnus Eriksson och Isaac Kiese Thelin skrämmas lite med pigga kontringsförsök.

Ett tusental nerresta himmelsblå stod upp och såg elva spelare stå upp med dem.

Turin är en septemberstad att njuta av. Man kan flanera runt med en tidning under armen, titta i skyltfönstren, äta italiensk gladd, dricka en mytisk caffè al Bicerin.

Men MFF turistade inte.

Visst, Juventus radade upp nästan-lägen, en passning eller ett pet ifrån öppna lägen – men det var Magnus Eriksson som hade första halvleks allra bästa chans och det fanns inget att skämmas för alls.

Allegri är inte Conte, och Allegris Juventus är inte Contes Juventus. De bygger mer på bollinnehav och passningsspel, mindre på galen energi – de gick in för att mala ner Malmö, inte för att knocka dem.

När Rosenberg haltade av med en skada blev trycket hårdare, andningspauserna färre och kortare. Juve tryckte ner MFF i en långsam armbrytningsmatch, litade på sin metod och letade efter ett enda ställe där det läcker.

Till slut kom läckan, och den var läcker.

...mot elva lejon

Carlitos Tévez hade inte gjort mål i Champions League på fem och ett halvt år, men mitt i andra halvlek tog han fart med bollen, släppte den på Asamoah, som klackade den tillbaka. Öppet mål, 1–0, jobbet gjort.

Llorente fick 2–0 felaktigt bortdömt, Malmö låg där i brygga men vek sig aldrig.

En sanning är att Juventus är ett lag som gör vad de ska lika ofta som vad de borde, det är så här de spelar i början av säsongen. Men en lika sann sanning är att ett svenskt lag kom in på deras arena och stod upp i 90 minuter.

Det rasade inte iväg, de föll inte ihop.

Juve gjorde sitt proffsjobb, Tévez fyllde på med en frisparksfullträff i slutminuten – men Malmö FF gjorde faktiskt allt man kan begära.

En 2–0-torsk i Turin är inget att säga om. Åge Hareide skickade ut sitt lag och fick tillbaka det helt efter premiärdoppet, de simmade kanske inte men de sjönk inte heller.

Juve-curvan sjöng som den alltid gör, om undici leoni – elva lejon – men jag hoppas att MFF tog åt sig lite också. När de lade sig hade de inget kvar i benen.

De har visat att de förtjänar att vara med. Det enda som skaver är att Olympiakos skrällvinst mot vicemästarna Atlético Madrid gör att det blir tuffare att vara med ett tag till.

Juventus kärlekssång storia di un grande amore ekar mellan läktarna, den himmelsblå tårtbiten i hörnet står stilla nu, och berget MFF har att bestiga har precis blivit lite brantare.

Men de har faktiskt visat att de vet hur man klättrar.