”Premiärlejonet röt inte i år heller”

Sportbladets krönikör Simon Bank om AIK:s premiär

FOTBOLL

Spelarbussmottagning som vanligt, läktartryck som vanligt, och till slut kom AIK ut för att spela premiär också.

Blekt.

Som vanligt.

Det är en yrkesynnest att få inleda en säsong med ett premiärtriathlon i Stockholm.

Hammarby fick sin maranata-marsch i lördags, Djurgården fick en sjuhäradssmäll i söndags, och så avslutade vi med att gå till Friends Arena och se AIK–Halmstad. AIK handlar alltid om de största känslorna, om tusentals supportrar som skickar ut sina spelare i sportstrid innan de ens åkt iväg med bussen på förmiddagen, om ett norra stå som trummar igång med kaoskoreografi och hjärtslag.

Men ibland handlar det faktiskt om kalla siffror också.

När AIK gick in till den här premiären, mot ett totalt nybyggt HBK med ny tränare och utan fjolårets fem främsta målskyttar, visste de förstås om att de är seriens sämsta startlag.

Sedan 2010 hade Andreas Alms lag bara vunnit två av femton hemmamatcher i mars och april, totalt sett har de tagit 32 poäng mindre än Malmö FF på de vårmånaderna.

Var ingen slump

När övergår en serie sammanträffanden till att bli ett systematiskt fel?

Frågorna fanns där vid avspark, AIK försökte hitta sina svar. Men det vore synd att säga att det här premiärlejonet röt i år heller.

AIK kom ut till ett maniskt mässande läktartryck, de ställdes inför ett Janne Jönsson-typiskt kompakt 4-4-2-Halmstad. I årets första halvlek hade de ett bollinnehav på 70 procent, men utan ett enda avslut på mål.

Det var ingen slump.

Alm har gett nycklarna till Ebenezer Ofori 2015, med all rätt. Han är en fin liten playmaker med strategblick och smarta fötter, och de fungerar som bäst när han spelar centralt som en av två uppspelspunkter, även om den andra är en enklare spelare som Panos Dimitriadis som väggspelar nio av tio uppspel rakt bakåt.

Problemet var bara att det inte fanns någon att spela till för Ofori.

Halmstad stod där de stod. Det gjorde AIK också.

Nabil Bahoui och Sam Lundholm stod på sina kanter, Henok Goitom stod längst fram, AIK överbelastade ingenstans på hela planen, och även om de hade total kontroll så kom de inte längre än till illa slagna inlägg till ingen alls.

Vi kände igen det oigenkännliga vår-AIK. Bollar rullades runt, anfallen avslutades sällan, och om HBK varit lite skickligare i sina långa uppspel eller lite snabbare längst fram, eller om de hade haft kvar en Boman eller Baldvinsson, hade det kunnat kosta en premiär till.

Efterhand anpassade sig läktarna till anemin på planen, det blev så tyst att man kunde höra AIK-ångesten knacka på med kalla, svettiga händer.

Skulle det bli en smäll igen?

Otäck och onödig

Jo, det skulle ju det. Mohammed Ali Kahn knämanglade Nabil Bahoui klumpigt precis före paus, det var en otäck och onödig smäll, men på kort sikt var det kanske också en smäll som hjälpte AIK att vädra ut sina spöken.

Bahoui var på väg att lämna AIK i vintras, men fick inte chansen, och sedan dess har det sett ut som att han… ja, inte riktigt är kvar längre. Mot Halmstad bidrog han med försvinnande lite före skadan.

Nu fick Johan Blomberg chansen att komma in mot sin gamla klubb, och han behövde ju faktiskt inte briljera alls.

Det räckte att han gjorde små saker som fick stor effekt.

Före paus klarade inte AIK att sticka in bollar bakom HBK:s mittfält – så Blomberg gled in i hålet från sin kant, spelade fram Bangura, och ett moment senare hade Henok Goitom tryckt in 1–0.

Före paus utmanade inte AIK i en mot en-lägen – så Blomberg tog emot en spelvändning, klev in, testade ett skott, och så styrdes bollen in till 2–0.

Goitoms 1–0 borde inte tillåtits, han tog ner bollen med armen, men det var ändå en glimt av individuell klassav det där slaget som avgör matcher som den här. AIK hade Goitoms grundkvalité, de fick Blombergs initiativ. Kristoffer Fagercrantz avslutade ett klassanfall med att styra in 2–1, med lite flyt hade Junes Barny slutsekundsstulit en poäng med hem till Halland. HBK skräms inte, men Janne Jönsson har redan hunnit en bit i organisationsjobbet med en helt ny trupp.

Halmstad fick ett gott besked, men AIK fick sin seger.

– Vi gör en jäkligt bra match i bollinnehavet, sa Andreas Alm efteråt.

Jag vet inte det, bollinnehav i sig är ganska poänglöst.

Men AIK är det inte.

När slutsignalen gick pumpade Patrik Carlgren med armarna mot luften som om de vunnit en titel. De kommer inte att vinna några pokaler i april i år heller, men det är lätt att förstå varför de jublade.

För en gångs skull kanske de inte förlorar några pokaler i april heller.