Bank: En stolthet som saknar färg

1 av 5
FOTBOLL

Djurgården var bäst på derby, Hammarby bäst på fotboll, men när allt lagts på vågen blåste stormarna åt samma håll som när vi kom.

Hammarby är en nykomling som går på vatten.

Och än går det vågor.

Sportbladets Simon Bank.
Sportbladets Simon Bank.

Betyg: Så bra var derbyklackarna

Under mest hela våren har Djurgårdens IF drivit en kampanj där de utropat sig till Stockholms stolthet.

Vi kan väl vara överens om att det finns i alla fall en stolthet som saknar färg.

Res norra Europa runt, se de passionerade matcherna, ströva i de största städerna, och ingenstans kommer ni att hitta en stad som den här, där tre klubbar fläker upp skjortorna mot varandra och visar färger som de här.

Supportrar åker från England för att se en sorts stämning de rationaliserat bort hos sig, norska och tyska journalister kommer hit för att höra tunggunget med egna öron.

Så här ser det ut.

Så här låter det.

Så här kan det bli till slut.

Ska vara stolta

Årets första allsvenska derby var lika efterlängtat som darrigt. Det fanns stämningar i luften som gjorde alla sunda supportrar oroliga, men bortsett från evighetslånga rök- och brandlarmspauser i början av båda halvlekarna så fick vi en uppvisning i en levande kultur att vara just stolta över.

Fantastisk fotboll. Och sedan började fotbollen.

Hammarby kom med storm och en Nanne-manual i ryggen, det kändes som att de allra flesta stukade djurgårdare mer än gärna hade snabbspolat sig fram till en poäng. Den bilden höll hd-kvalité första halva halvleken.

Hammarby var skickligt och distinkt nog för att spela sig fram, och när de väl tappade bollen var laget tillräckligt kompakt i tillräckligt höga positioner för at bryta och fortsätta pressa lite till.

Om Nanne Bergstrand kom till match med en spelidé kom Pelle Olsson med en matchidé. Han släppte kanterna en smula (Stefan Batan älskade det till en början) och satsade på att låta duktige Kerim Mrabti låsa motorvägen mellan Johan Persson och Nahir Besara.

Det var bra läst, en intelligent idé, men Dif behövde en knuff utifrån för att hacka sig in i matchen.

När den väl kom smällde det rejält.

Jesper Arvidsson brakade in i Mats Solheim i en 50-50-duell, Solheim fick gå av planen, Nahir Besara fick ont i ett knä och plötsligt hade vi ett derby som var ett derby – den där sortens alternativ verklighet där en smäll väger tyngre än en passning och upp lika gärna kan vara ner. Hammarby tappade både spelare och riktning, och medan de fumlade efter kontrollen forsade Djurgården fram över hela fältet.

Vildavästern-period

Sam Johnson nickade farligt från nära håll, Kennedy Bakircioglu prickade ribba och stolpe med samma träff, Johnson kontrade med att pricka in matchens första mål, tombolaspelaren Haris Radetinac skavde stolpen med ett skott innan Mrabti avslutade vildavästern-perioden med att lyfta en lobb precis utanför.

Sofialäktaren kokade, Hammarby-mässandet mojnade, vinden hade vänt i den här stan.

Djurgården hade vunnit derbykaoset.

Problemet för dem var att det till slut utbröt en fotbollsmatch mitt i kakafonin.

Vill man förklara hur Hammarby kunde tygla den här skenande hästen så kan man göra det både i ögonblicket och över tid. Halva förklaringen är att Nanne Bergstrand gjort den här truppen så pass trygg i sitt grundspel att de alltid har grunder att återvända till, det är därför de vänt så oerhört många matcher det senaste året.

Den andra halva förklaringen linkade av planen precis före paus.

Så länge som Pelle Olsson hade Alexander Faltsetas defensiva aktionsradie att luta laget mot kunde han ge Kerim Mrabti den där specialdesignade rollen runt Johan Persson. Utan Faltsetas valde han att platta ut laget, om det var rätt eller fel är omöjligt att säga, men det var i alla fall logiskt.

– Det är viktigt med igenkänning i spelet, med relationer, sa Olsson när allt var över. Vi saknar det riktiga samspelet för att skapa tryck långa perioder. Chansmässigt var det jämt, men de kontrollerande perioderna har Hammarby fler av så… that’s it.

And that was that.

Inget grundspel som dög

Djurgården försökte hota med den kaninkompetente Sam Johnson, men de hade inget grundspel som dög. Hammarby hade det, och kunde passa sig tillbaka in i matchen. När Johan Persson fick utrymme stoppade han in hela mittfältet i innerfickan och blev bäst på planen. När Kennedy Bakircioglu fick bollen högre upp i planen kunde han trolla med sin högerfot.

Bakircioglu briljantböjde in 1–1 i bortre krysset, tre minuter senare fick Nahir Besara en slumpchans som han avslutade med att klacka in säsongens snyggaste skräpmål bakom Høie i Djurgårdsmålet.

Bajen fick sin karneval, de är ett fotbollslag. Djurgårdsklacken applåderade sina spelare efteråt, och det gjorde de helt rätt i. De fick en smäll, men det fanns förklaringar till det, och även om det gör ont i dag så var det ett steg åt rätt håll. Djurgården fick noll poäng, Sverige fick en uppvisning i läktarkultur, och Hammarby fick ytterligare ett bevis på hur långt man kan komma med en idé som ligger fast även när sjön går hög.

När Nanne Bergstrand löpte gatlopp som Helsingborgstränare berättade han en sedelärande historia om mannen som försökte övertyga sina kritiker genom att lära sig gå på vatten. När han väl gjorde det pekade kritikerna klentroget och sa:

– Titta. Inte kan han simma heller.

Nu är hans Hammarby obesegrat efter tre omgångar, och om Nanne skulle få för sig att ta en simtur i Årstaviken vid lunch skulle ett gäng med grönvita halsdukar stå på stranden och nicka belåtet.

– Hyvens. Han kommer nog att få Bajen att gå över den dära viken. På lång sikt.

Betyg: Så bra var derbyklackarna