Real är en storklubb – Atlético en lillebror

Bank: Atlético ville inte för lite, de ville för mycket

FOTBOLL

MADRID. Så här ser det ut när syskon grälar.

Real Madrid klädde sig i vitt, pekade med fingret och frågade lillebror hur det känns att förlora i slutsekunderna.

Svaret dröjde, så de kunde lika gärna se till att påminna dem.

Sportbladets Simon Bank.
Sportbladets Simon Bank.

Om man, som Atlético Madrid, har en klubbhymn som slår fast att fotboll är känslor så är det känslor man får.

Kommer man till Santiago Bernabéu får man finna sig i att höra storebror sjunga en annan sång, den de stulit från Argentina:

– Atleti, säg mig hur det känns att ha förlorat finalen. Vi svär, om än åren går så glömmer vi aldrig… I 93:e minuten gjorde vi mål, det gjordes av Ramos. Er dröm dog, ni slutade tvåa som alltid.

I fjol spelade Atlético Madrid och Real Madrid final i Champions League, nu stod de bröst mot bröst igen, och det var med en känsla som vibrerade från planen upp på läktarna:

Skräck. Rädsla. Nervositet.

Carletto Ancelotti fick tränarjobbet i Real Madrid eftersom han är allt som inte José Mourinho är: elegant, trygg, gentlemannamässig, vänlig – men här stod han nu inför en finalmatch på hemmaplan och lånade Mourinhos taktikblock.

Extra tyngd

In med Sergio Ramos som defensiv mittfältare framför skönheten Varane och odjuret Pepe, för att ge de andra mittfältarna chansen att spela offensivt utan tyglar och för att få extra tyngd mot Atletis luftvärn på fasta situationer.

De vita vrålade i våg på våg, målade läktarna med uppmaningar om att lämna själva själen ute på planen.

Och det var själar som darrade.

Real Madrid må vara störst i stan, men efter sju derbyn utan vinst vågade de inte lita på historien. Istället fick vi en match som handlade om det där som Al Pacino dundrar i Any Given Sunday, i en av idrottens mest sönderspelade monologer: Inch by inch, play by play. Centimeter för centimeter, passning för passning.

På ytan var det kanske tråkigt eller statiskt, men därunder bubblade det av kamp och kramp. Fantastisk fotboll, en duell om varje centimeter, varje passning. Det var inte en match som blödde och kokade som för en vecka sedan, utan en dragkamp mellan vitt och rött, mellan två olika urkrafter.

Atleti var Atleti, samlade i 4-4-2, när de förlorade bollen kunde Griezmann ta en 80-meterslöpning hem för att ge defensivt understöd. Real Madrid hade bollen, men var för respektfulla och riskmedvetna för att våga bryta linjer med stötande mittbackar eller modiga passningar.

Nött på startelvan

Förenklat:

Till en del berodde det så klart på att de visste exakt vilka de mötte.

Till en del berodde det också på att de inte visste exakt vilka de var själva.

Ancelotti har nött hårt på sin startelva den här säsongen, utan att rotera sin bänk, och nu stod han här utan andra val än att leta i truppens allra mest undanskymda skrymslen.

Han hade inte Benzemas ovärderliga referenslöpande. Han saknade Marcelos breddpendlande, Bales fart och – framför allt – Luka Modrics fenomenala fantasi.

I tisdags trollade Pep Guardiola med sina bänkspelare eftersom de är inspelade i elvan, på Bernabéu skickade Ancelotti in Chicharito, som knappt startat en stormatch under hans ledning.

Det var ett lika stort test för Ancelotti som för Chicharito.

Den lille mexikanen klarade det fint, för Ancelotti blev det tuffare. Real Madrid vred, Real Madrid vände, men utan Modric-dynamik och Benzema-fart hade de svårt att bryta ner ett samlat Atleti. Chanserna som kom berodde på billiga misstag (Saúl Ñiguez  gjorde två, och byttes ut i paus) och var sällan särskilt klara.

De få som var det fastnade på en målvaktsjätte som heter Jan Oblak.

Atleti hade nästan inga offensiva ambitioner, särskilt inte sedan de bytt ut poängkungen Griezmann tidigt. Men det unika med Diego Simeone är att han konkretiserar det där som bara är tomma floskler för alla världens andra fotbollstränare: moral, inställning, arbete. Spelarna i Atleti hör inte de där orden, de lever dem.

Ville för mycket

Det räckte så länge som spelplanen var jämn.

När Atleti förlorade så var det inte för att de ville för lite, eller för att Real Madrid kunde för mycket.

De förlorade eftersom de ville för mycket.

Arda Turan dumstämplade Sergio Ramos, fick sin andra varning, och med tio man mot elva blev dragkampen ojämn.

Carlo Ancelotti har fått kritik för att ha litat för mycket på sina stjärnor och för lite på sina reserver, men om någon undrar om han gjort rätt eller fel så kan de fortsätta med det.

Med två minuter kvar tog den störste stjärnan (Cristiano Ronaldo) bollen och jobbade fram den till en av reserverna (Chicharito), och så fick vi målet som bekräftade att världen idag är som världen var igår.

Real Madrid är en storklubb, Atlético Madrid är en lillebror.

Chicharito och Sergio Ramos stod kvar sist av alla i mittcirkeln för att ta emot ovationerna från ett kokande Santiago Bernabéu som sjöng som de brukar: ”Så, så, så vinner Real Madrid”. När resten av Real Madrid-spelarna kom ut för att applådera och applåderas så gjorde de det till sången från ett par tusen Atleti-fans som stod kvar och sjöng klubbhymnen för spelare som inte längre fanns där för att höra.

Sådant räknas också:

Fotboll är känslor. Och så här förlorar Atlético Madrid.