Bank: Tåget går – tills de är framme

Bank: I dag ställer sig tusentals upp för stolthet och kärlek. Om de måste väsnas så? Det är hela idén.

FOTBOLL

Ett tåg går genom Stockholm, som alla år. Det kommer att gå tills de kommit fram.

Många undrar om de måste ställa till med så mycket väsen.

Jo, de måste ju det.

Idrotten borde veta att revolutioner inte kommer för att man ber lite snällt.

Häromveckan arrangerade Pennsylvania sin årliga Haj-vecka, och det var särskilt en bild därifrån som spriddes världen över.

Brian Sims, ledamot i delstatens generalförsamling, satte sig på en mekanisk hajmodell och red rodeo ett par sekunder, och kärlekskranka Sims-fans från jordens alla hörn delade bilden med sött dreglande kommentarer.

Det har gått ett par år sedan jag berättade om Sims. Det kan vara på sin plats att göra det igen.

Innan han blev historisk toppolitiker var han ju idrottsman.

Som ungt muskelberg var han lagkapten i Bloomsburgs NCAA-lag i amerikansk fotboll. En klassisk amerikansk ”jock”, en idrottstyp med jämnt leende och funktionella biceps. Han var en av skolans coola killar, men det fanns en sak som skilde honom från polarna: det här med att han aldrig verkade särskilt intresserad av tjejer.

För femton år sedan konfronterades han av lagets quarterback, fick Frågan:

– Är du bög, Sims?

Brian sa som det var, han sa ja. Det var inte värre än så. Men det blev.

Tränaren klev upp på ett bord

Lagkamraterna fick veta, de uppskattade öppenheten, gjorde ingen stor sak av allt. Möjligen bad de om ursäkt för saker de sagt i skydd av gammal halvunken omklädningsrumsjargong. När en av lagets tränare, som inte kände till Sims läggning, fortsatte i gamla trötta jargongspår blev han snabbt konfronterad av Sims lagkamrater som ställde honom mot väggen, undrade vad fan han höll på med.

Situationen blev spänd, Sims fick kliva emellan. Tränaren drog sig undan, vägrade prata med honom.

Dagen efter klev tränaren upp på ett bord inför hela gruppen. Han ville säga något, han ville att alla skulle lyssna.

– I går sa jag något riktigt jävla dumt, började han. Jag har ägnat ett helt yrkesliv åt att lära er vad det betyder att vara en lagkamrat – men i går var det ni som var tvungna att lära mig.

Det dröjde nästan tio år innan Sims kom ut i offentligheten och skrev historia som delstatens förste öppet homosexuelle ledamot i generalförsamlingen. Han berättade om händelsen för Huffington Post.

– Det där var ett avgörande ögonblick för mig, sa han.

– Jag visste att det skulle ordna sig med laget när de tog tag i tränaren och sa att ”det är bäst att det här är okej för dig – för det är det för oss”.

Har aldrig uppnåtts utan kraft

I dag går en Pride-parad genom Stockholm. Vi kommer att få se plymer och läder, dildos och disco, bögsnutar och flatföräldrar, queer-kungar och trans-drottningar. De skriker som om de förlorat någon, dansar som om de dör i morgon, det är parad på gatan och idrotten går med.

Karnevaler har sin idéhistoria, de handlar om revolution, om att vända normer och regler upp och ner. På en karneval är den fattige rik, smaklösheten smak och den undanskuffade kung.

Om de måste väsnas så?

Jo, det är hela idén.

Det finns inga avgörande rättigheter som uppnåtts utan kraft. Kvinnor fick inte rösträtt genom att be om den, rasismen förlorar aldrig ett enda slag utan strid. Det finns inga maktprivilegier som lämnas över efter vänliga, nedtonade förhandlingar.

I dag går tusentals hjältehistorier genom Stockholm, människor som mött motstånd men vägrat vika sig. Det är den sortens underlägesvändningar som sporten borde älska mest av allt. Brian Sims-berättelserna. Det finns ju inget vi hellre skriver om än de som slår oddsen utan andra vapen än sin talang, sin vilja och sitt mod.

Sorgligt att AIK inte är med

Det är 2015 nu, det har hänt väldigt mycket.

Jag satt på läktaren när Abby Wambach kysste sin hustru framför kamerorna efter VM-finalen samma vecka som USA:s högsta domstol skrev om lagarna om samkönade äktenskap. När jag kom hem kunde jag höra Nilla Fischer hålla ett brandtal för kärlek i sitt sommarprogram. I Spanien spelar vänsterklubben Rayo Vallecano i regnbågsdräkter i år för att stötta de som behöver det. Och när Bruce Jenner, karlakarlen som blev idol som världens främste tiokampare, befriade sig själv och blev Caitlyn Jenner, transsexuell kvinna, gick det till och med att argumentera för att extremerna mötts.

Men tåget går, och det har inte kommit fram.

Det är inte framme när lesbiska fotbollsspelare i Nigeria föraktas, när sydafrikanska topplöpare förnedras, när homosexualitet är olagligt i Saudiarabien eller institutionellt, juridiskt förtryckt i Ryssland. Det är inte framme när bögar och flator i Sverige, England och USA fortsätter stänga sig själva inne eftersom de vet att öppenhet alltjämt kostar.

Tåget går, i år utan ett officiellt AIK-ekipage, och det är sorgligt. Sveriges mäktigaste idrottsklubb har omfamnat tanken på att mångfald är en styrka, men har medlemsrörelser som låtsas som att politik är något man kan använda när det passar. De vill att deras klubbs enda ställningstagande ska vara… jag vet inte, att de gillar färgen svart och ogillar blått?

Att inte ta ställning är också att ta ställning.

Alla hatar oss

Fotbollsläktarna vet bättre än de flesta att den som vill något måste väsnas, historiskt sett är de en av de största integrationskrafter som finns, samtidigt som de varit den mest homosociala gruppering som existerat utanför klostren. I dag ställer sig tusentals människor upp för stolthet och kärlek, de tågar och fortsätter tåga, och eftersom läktarna länge stulit gay­golvens musik (Go west, I will survive) vore det inte mer än rätt om paraden snodde en läktarlåt och gjorde den till sin:

Vi är bögar, vi är flator, vi är transor, vi är queer. Alla hatar oss, alla hatar oss, alla hatar oss – vad fan gör det?