Krönika

Simon Bank

Fotboll

Bank: Tusentals skrek: ”Låt han dö”. Fy fan.

Det är mycket möjligt att AIK visar att de förtjänar att bli svenska mästare i fotboll.

Visa det då.

Men vad är det värt om man inte ens kan visa att det är människor som står där bakom klubbmärket?

Det är kanske det otäckaste jag sett på en allsvensk arena.

Erik Israelsson avslutade ett finfint elva-mot-tio-anfall med att gå upp och nicka in matchavgörande 1–0 för Hammarby, ett slutminutsmål i ett stockholmsderby, men han skallade samtidigt ihop med Nisse Johansson och landade handlöst med huvudet före.

Medvetslös. Skakande ben. Chockade med- och motspelare.

Det var den där sortens situation som kan avsluta säsonger, karriärer, eller i allra värsta fall… ja, det var tillräckligt för att tjugotusen på Tele2 Arena och tiotusentals framför tv-apparaterna skulle tänka tanken på i allra värsta fall.

Hammarbyklacken tystnade. Tusentals på andra sidan såg, tog in, och svarade med att skandera ”låt han dö”.

Det var inte i spontan missuppfattning, det var inte tjugo grabbar som gjorde bort sig. Det var tusentals som skrek:

Låt han dö.

Fy fan

Den som vill förstå måste så klart ha AIK:s supporterhistoria klar för sig. Det anarkistiska draget, punken, viljan att chocka och provocera och leva upp till myten om att vara lite större, farligare, tyngre, anti allt, rå humor. Spreja en polishäst med ett anarkist-A, skriv ”Död åt alla på en banderoll. Var de som alla hatar, men som skiter i vilket.

Man både kan och ska ta in allt det där.

Sedan kan och ska man inte göra så mycket mer än att konstatera att ett par tusen avsade sig all form av värdighet och mänsklig empatisk förmåga här idag.

Låt han dö. Fy fan.

När jag skriver det här vet jag inte mer än att Erik Israelsson återfått medvetandet och känseln i benen, att han lämnat arenan i ambulans och att en majoritet av AIK-sektionen faktiskt applåderade när ambulansen rullade ut från planen.

Så slutade derbyt, med förlorade ansikten och tre vunna Bajen-poäng.

Nytt allsvenskt liv för Hammarby, inga nya guldkliv för AIK.

Resan dit? Hackig, mer än något annat.

Vi fick trummor och sång, fyrverkerier och dunk, det fattades bara noter för att få till en smällhit av alltihop.

Och ja, nä. Det var si och så med det.

Efter en halvtimmes bengalbränning och uppskjuten matchstart valde Nanne Bergstrand att testa AIK:s kvalitéer, klev högt med fyra spelare för att se hur konstruktiv Andreas Alms backlinje egentligen var när den sattes under press.

Inte alls, om vi ska vara ärliga.

Varken mod eller metod

Söder om Skanstull krävdes känsliga fötter för att hitta vägen fram till mittfältarna och bygga någon slags genomtänkt anfallsspel, och AIK hade varken mod eller metod. Om Ofori tog sin fotbollshjärna och sjönk hem kunde de spela, men då fanns ingen att spela till. Om Ofori stannade kvar på mittfältet kom bollen aldrig dit. Och om bollen väl kom ett steg högre klarade Henok Goitom och Mohamed Bangura inte att hålla i den.

AIK ville spela ut Bajen, men kunde inte riktigt.

AIK fick försöka kämpa ner Bajen, men orkade inte riktigt.

Nu är även en inställd spelning en spelning, och istället för fotboll fick vi alltså kamp, kramp och ett Hammarby som tog fajten där de fick den.

Efter att ha stängt ner AIK:s tidiga anfallsspel kunde de starta sitt eget anfallsspel ganska högt. Tempot blev lågt, rytmen hackig, men när bollen landar hos Kennedy Bakircioglu kan det ju fortfarande hända saker.

Hammarbys kapten prickade in bollar, antingen på Jakob Orlovs panna, mot den gediget utmananade Fredrik Torsteinbø eller bakom AIK:s backlinje. Patrik Carlgren spelade långt ut, stundtals med hög risk, och Hammarby var ett par steg ifrån att hitta fram till riktigt farliga lägen. Kapten Kennedy rullade en boll strax utanför, vassare än så blev det inte åt något håll före paus.

Det betydde inte att inget hänt.

Jos Hooiveld hade sträckt ett lår, och en speltrubbig backlinje blev ännu mer begränsad. Noah Sonko Sundberg blev söndersparkad av Mats Solheim, utan avsikt men tillräckligt fult för ett rött kort.

Mer derby en fotboll

Dominobrickorna hade börjat falla. Sonko Sundberg haltade ut före paus, haltade in efter paus och haltade av efter ett par minuter.

En mittback sönder, hans ersättare sönder, Andreas Alm skickade in Kenny Pavey som tredjealternativ och skyfflade om i backlinjen.

Pavey klarade att kontrollera sina motståndare, men han klarade inte att kontrollera sig själv, och efter ett tolv minuter långt inhopp blev han utvisad efter en sen stämpling mot Kennedy Bakircioglu.

Att vilja räcker inte för att vinna, att vilja för mycket räcker ingenstans.

Det här var mer derby än fotboll, och det slutade med en knockout.

AIK hade haft sin bästa period i matchen med tio man, när de kunde hitta fram till Bangura kunde de andas lite och tänka på att avsluta anfall. Henok Goitom var nära en gång, väldigt nära en gång, men till slut hittade Hammarby var luckan efter Pavey-utvisningen fanns någonstans.

Ett fint uppspel av Magyar, ett fint inlägg av Solheim, en fin nick av Erik Israelsson. 1–0, tjugfemtusen grönvita kunde studssjunga att guldet är borta för AIK.

AIK sjöng att en medvetslös spelare skulle dö.

– Tankarna efteråt går till Erik Israelsson, sa AIK-tränaren Andreas Alm.

Jo, är man mänsklig gjorde de ju det.