Bank: Varför gör fotbollen reklam för bristande mänskliga rättigheter?

FOTBOLL

En vinter som den här borde sportjournalister ifrågasätta varför folkrörelsen fotbolls främsta lag gör reklam för bristande mänskliga rättigheter.

Ja, eller så borde vi hålla käft.

En vinter som den här gör ju sportjournalister själva precis samma sak.

Mitt i deadlinehetsens vanliga blandning av panik och adrenalinrush fick jag ett litet häfte i handen.

Vi satt i ett svettigt, sommarvarmt presscenter under Olympiastadion i Berlin. Barcelona hade precis dansat sig till Champions League-titeln, och jag hade helt enkelt inte tid tillräckligt för att göra mer än att skumma igenom rubrikerna. Något om att uppmuntra god journalistik, ett flådigt pris, tiotusen dollar till vinnaren.

Jag stoppade ner papperet i väskan, hetsade vidare, och ägnade aldrig de där rubrikerna en tanke.

Inte förrän nu.

Det finns två saker som journalister älskar mer än något annat: att prata om hur viktig bra journalistik är, och att prata om sig själva. Vi är inte särskilt annorlunda på det viset. Möjligen har vi bristen att vi tror att interna yrkesfrågor är relevanta för precis alla. De är ju sällan det.

Men just det här borde vara ett undantag.

Inte alltid i demokratier

Svensk fotboll har precis gått in i en ganska lycklig vinterhibernering, efter en på många sätt fin säsong. På andra sidan nyår väntar ett fantastiskt EM, en levande allsvensk säsong. Förberedelserna är i full gång, men redan innan julmaten har vi sett en hel del som faktiskt smakar ganska illa.

Fotbollen i vårt land hyllar gärna sig själv för sin roll som demokratisk folkrörelse. Vi har vår 51-procentsregel, vår fostrande ambition, vår delaktighet.

I vinter åker våra allra stoltaste flaggskepp, både på klubb- och landslagssida för att träna, hänga i solen, doppa fötterna i poolen.

Och de gör det inte alltid i demokratier, om vi säger så.

AIK, IFK Göteborg och Malmö FF drar till Dubai, landslaget åker till Abu Dhabi, Djurgården till Erdogans Turkiet.

Det går att ha invändningar mot det, milt uttryckt. Det vore en rimlig journalistik hållning att ifrågasätta varför man med god vilja sätter sitt klubb- eller förbundsmärke i tjänst hos länder som brottas med basala demokratiska regler.

När det gäller mellanöstern har sportjournalister både här och där ägnat sig åt läsvärd, viktig granskning av Qatar-VM. Det har protesterats, drivits opinion, avslöjats kladdig korruptionsgegga kring Fifa.

Förtjänar ett erkännande

Den sortens journalistik förtjänar ju ett erkännande, kanske till och med ett pris, en statyett, tiotusen dollar.

Om två veckor ska det där priset jag läste om i Berlin verkligen delas ut. Det är AIPS, l’Association Internationale de la Presse Sportive, världsförbundet för sportjournalister, som står bakom.

AIPS har en unik ställning som trovärdigt förbund. Det är genom AIPS vi registreras oss, det är genom AIPS legitimationskort som dörrarna öppnas till all världens arenor. Det finns knappt en svensk journalist med världen som arbetsfält som inte är ansluten till organisationen. Själv minns jag det som en tämligen stolt dag när jag fick det där kortet, beviset på att jag inte bara var sportjournalist, utan en internationell sportjournalist.

Sport Media Pearl Award, med svinfina prissummor och allt, lockade 700 anmälda bidrag från 86 länder världen över. En jury med tio män och en kvinna (en annan diskussion) utser vinnare i sex kategorier i det som kallas historiens första internationella sportjournalistikpris, i det senaste numret av förbundstidningen läser jag att ett av målen är att ”fostra nästa generation av begåvade skribenter, fotografer och mediejournalister”.

Behovet har aldrig varit större

Vad bra. Behovet av medvetna, kritiska journalister har aldrig varit större, vare sig när det gäller sport eller samhälle.

2015 skulle drivna sportjournalister, till exempel, kunna granska hur pressfriheten ser ut i länder som Förenade Arabemiraten eller vad det kan innebära om de sanktioneras av våra största idrottsvarumärken.

Men om ni anar ett ”men” här någonstans så finns det ju.

Historiens första internationella sportjournalistpris delas ut i Etihad Towers i Abu Dhabi, i ett land som ligger på 120:e plats på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex i år, fem platser efter det sönderkritiserade Qatar.

Enligt Human Rights Watchs senaste rapport har domstolarna i Förenade Arabemiraten infört lagar om att kunna åtala regimkritiker och en antiterrorlag som är ett ytterligare hot mot regimkritiker och människorättsaktivister.

Och det är klart att man kan hålla en konferens eller en diskussion även där, men jag har inte läst ett ord om den sortens ambitioner, någonstans. Jag har läst om lyx, om galor, om vackra priser och om att alltihop arrangeras av Abu Dhabi Media, ett konglomerat som tidigare kritiserats skarpt av Reportrar utan gränser.

Vad får vi för journalistik då?

Är det här en intern fråga för en yrkeskår? Jag tycker inte det.

Om organisationen som öppnar dörrarna för all världens sportjournalister samtidigt sätter sig i knäet på dem som vill allt annat än fri press – vad får vi för journalistik då?

AIPS har inte kommenterat det. Däremot har de just idag skickat ut ett glatt meddelande om sin nya ”platinumpartner”. Tencent, ett av Kinas tre största internetföretag, kliver in som storsponsor för oss sportjournalister. Det senaste jag hörde om dem var att de fick katastrofsiffror i tankesmedjan New America Foundations ranking av nätjättars förhållningssätt till censur och integritet på nätet, mil efter hårt kritiserade giganter som Google och Facebook.

Den 15 december hålls Sport Media Pearl Award i en flott skrapa i Abu Dhabi, det blir säkert en riktigt fin fest, men jag tvivlar på att det kommer att finnas några nominerade regimkritiska reportage av lokala arabemiratsjournalister i den här tävlingen.

Det är alltid bra att bra granskare belönas.

Men det är faktiskt ännu bättre om någon granskar dem.