Bank: Hon kan göra den finaste svenska OS-insatsen nånsin

Sportbladets krönikör summerar 2015 och blickar i spåkulan för 2016

FOTBOLL

Den sjuttonde augusti 2016 fyller Sarah Sjöström 23 år.

Jag antar att det blir tårta, jag antar att det blir sång.

Jag hoppas att det blir efter den finaste svenska OS-insatsen någonsin.

Jo, det stämmer.

Det går att argumentera för att Sarah Sjöström fick det där bragdguldet ett år för tidigt, att man borde sparat det till ett OS-år när hon mycket väl kan vinna den där guldmedaljen som slutgiltigt skulle bekräfta att hon är bäst i världen på 100 meter fjäril. När hon kan ta dubbla guld, kanske någon medalj till, kanske till och med göra den medaljmässigt bästa insatsen en svensk någonsin gjort i full konkurrens. Och det i en extremt konkurrensutsatt världsidrott.

Visst.

Men det vore ännu vettigare att argumentera för att hon fick sin bragdmedalj sex år för sent. Hon borde belönats redan när hon stod för svensk idrotts kanske mäktigaste genombrott någonsin, en stekhet sommardag i Rom 2009.

Hon var bara femton då, när hon blev bäst av alla.

Och hon var tillräckligt vuxen för att förstå att hon bara var ett barn. Det är speciellt att följa en karriär, för det är först när man ställer sig på lite avstånd som man ser mönstren i det där kalejdoskopet av enskildheter.

För att förstå den femtonåriga Sarah Sjöström är man hjälpt av att känna den 22-åriga, för att få en vettig bild av OS-favoriten Sarah Sjöström räcker det en bit att minnas fjortonåringen.

Allt hänger ju ihop.

Sveriges största OS-hopp på 2000-talet

Sarah ska alltså åka till Rio som det kanske största OS-hopp som Sverige haft på 2000-talet. Det räcker med en sen sjukdom eller en missad start för att det ska gå åt pipan, men när jag ser fram emot 2016 så har jag svårt att tänka mig något annat än att den där tidiga augustidagen som hon tänkt på i tre år ska bli något annat än det totala beviset på… inte vem hon är, för hon är ett formidabelt föredöme oavsett – men på vilken sorts idrottskvinna hon blivit.

2015 avslutades med en debatt om barnidrott som toppade alla antiintellektuella tabeller man kan tänka sig. Jag har aldrig någonsin hört talas om en idrottare som misslyckades med sina idrottsdrömmar eftersom den inte fick vinna serien som elvaåring, däremot vet jag enormt många som knäckts eller sorterats bort av för tidig tävlingshets.

Det är bra med signaler ibland.

Det är bra med förebilder, alltid.

Sarah Sjöströms främsta kvalité som idrottare är inte hennes optimala simmarkropp, utan hennes psykologiska supertalang. En idrottskarriär definieras väldigt sällan av vilka erfarenheter man skaffar sig – de styrs nästan alltid av vad man gör med dem.

Vad ska man minnas? Vad ska man glömma? Hur ska man drömma?

Världens mest erfarna 22-åring

Sarah har alltid varit så bra på att sortera där, hon har fått hjälp av kärleksfulla föräldrar, av en tränare som hjälpt henne att uppfylla sina egna målsättningar istället för alla andras.

Nu är hon världens mest erfarna 22-åring, hon har redan upplevt enorma besvikelser och himlastormande framgångar, och hon har blivit bäst genom sin förmåga att hantera båda delar.

Hon har lärt sig av att bli världsmästare som femtonåring. Hon har lärt sig av att gå in i väggen. Hon har lärt sig av fjärdeplatser och av guldmedaljer. Hon har lärt sig hur det känns att inte orka ett helt EM, och lärt sig av att orka ett helt VM.

Hon lär sig, hela tiden. Det är det som idrott handlar om.

I augusti antar jag att hon kommer att lära sig hur det är att vinna OS-guld. Sarah Sjöström är bara 22, men det finns redan så väldigt mycket att lära sig av henne.

Så var 2015

Årets svensk

Zlatan Ibrahimovic.

Både förbund och fotbollsland var uträknat, då passade han på att göra sina helhetligt kanske bästa landskamper någonsin. Den där insikten, ”ska vi gå till EM måste jag spela både försvara och göra mål”, var det viktigaste vi såg i svensk sport 2015.

Årets grej

Chile vinner Copa America.

Laget som spelat för jordbävningsoffer, översvämningsoffer, underjordens gruvarbetare, som nästan alltid varit bra men aldrig vunnit något – till slut flyttade förbundskapten Sampaoli fokus från folkrevolten utanför presidentpalatset ända till historiens första buckla. Vilken kväll. Vilken skräll.

Årets nej

Först matchen, sen moralen.

Så enkelt det var att hata Fifa eller IAAF för deras vidriga korruption, men det varken börjar eller slutar där. Idrotten gör 2015 reklam för skurkstater, klubbarna ägs av cyniska miljardärer. Zlatan Ibrahimovic är galjonsfigur för staten Qatar. The show must go on?

Årets stjärna

Abby Wambach

För årets mest politiska puss. Wambach har varit ångloket framför ett av USA:s mest folkkära landslag i tio år, men hennes egen kärlek har varit förbjuden i flera delstater. När hon avslutade karriären var det inte bara med ett VM-guld – hon gjorde det med att kyssa sin fru inför all världens tv-kameror, ett par timmar efter att högsta domstolen legaliserat samkönade äktenskap.

Årets förlorare

Sebastian Coe och Michel Platini.

Så mycket för myten om att bara idrottens män vill idrottens bästa.

Årets genombrott

Claudio Ranieri

Från Färöarna till fotbollshimlen. Vid 200 års ålder. Football – bloody hell.

Årets lag

Chile.

Chi Chi Chi! Le Le Le! Viva Chile!