Varför skulle vi räkna bort Leicester?

Tänk på trupperna och traditionen, på tillgångarna eller tyngden så handlar det förstås om Arsenal och Manchester City.

Men om vi tittar på fotboll:

Varför skulle vi räkna bort Leicester då?

När Jamie Vardy väntar in en djupledsboll, låter foten pendla perfekt och dykdundrar in ett drömmål som befäster serieledningen är inget omöjligt längre.

I brist på bättre förklaringsmodeller har de till och med börjat prata om döda kungar där i östra Midlands.

För tre år sedan grävdes ett dussintal 1400-talskroppar fram under en parkeringsplats i Leicester. En skvadron historiker fick dunderpuls när de kunde konstatera att ett av skeletten tillhörde Rikard III, den senaste engelske kung som stupat i strid.

När kvarlevorna efter kungen begravdes i katedralen i fjol, halvannan kilometer från King Power Stadium, hade Leicester City bara vunnit två av sina senaste 24 Premier League-matcher.

Sedan begravningen har de bara förlorat tre av trettiofyra.

Skeletteffekten?

Tja, här har vi ett budgetlag tränat av en konsekvent Claudio Ranieri som leder serien, som behåller sina stjärnor ett januarifönster, som hugger på Milan- och Chelseastjärnor och leds av Jamie Vardy som nyss spelare pubfotboll och Riyad Mahrez, som nyss spelade fransk division sju-fotboll med sjutusen kronor i månadslön.

Här har vi ett Leicester som tagit ut kursen mot den moderna toppfotbollens största serieskräll, alla kategorier.

Så, ja, det är väl inte så förbannat märkligt att folk letar efter både häxeri och svartkonst. LÄS OCKSÅ Leicester ångar på

Springer som Sydkorea 2002

Jürgen Klopp kom till Midlands med ett cupmanglat lag och en grundidé som passar extremt illa mot just Leicester. Det går inte att pressa sönder ett lag som inte är intresserat av bollinnehav, det går inte att kontra mot ligans bästa kontrare.

På Anfield snodde Klopp Ranieris taktikblock, och vann. Han försökte göra om det, men när två lågt spelande, exploderande djupledslag bytte löpningar med varandra var de vanaste både vassast och skickligast.

Om vi vänder på allt osannolikt och kungalikt är det ganska enkelt att Leicesters framgångsmodell – vid sidan av ligans bästa skadefacit, efter halva säsongen hade Manchester City åkt på ohyggliga 22 gånger fler muskelskador – handlar om något så svårt och enkelt som nio borttappade bokstäver i brittisk fotboll:

I-D-E-N-T-I-T-E-T.

Jürgen Klopp är en mästare på det, men behöver tid och rätt sorts spelare. Pep Guardiola (som en extatisk Liam Gallagher redan döpt till ”Sergeant Pep”) vet allt om det, Arsène Wenger också, men är i början av just det här lagbygget. Och Manchester United… ja, de har blivit bättre på att värva sponsorer än spelare.

Mitt i ruinerna står Ranieri och drar nytta av att veta exakt vad som måste göras, av ett lag där det aldrig finns en millisekunds tvekan av vad som krävs av dem, när det krävs av dem.

De springer som Sydkorea 2002, igelkottförsvarar som Inter på 60-talet. De tappar inte bollar som Jordan Henderson, de fattar inte felbeslut som Moreno, deras klumpedunsar till mittbackar rensar när det ska rensas och… rensar när det kanske borde spelas också, och Vardy gör numera mål även från distans.

Ett slitet, skadat, stressat och till slut sterilt Liverpool förlorade mot spelare som aldrig slutade jaga.

Jamie Vardy tryckte in ett till, för säkerhets skull. Nu har Leicester City fem poäng ner till Arsenal som tappade poäng mot Southampton igen, fem till bortglömda Tottenham (som ser så osannolikt speltryggt ut, Dele Alli och Harry Kane gjorde 3–0 på Norwich), tio till Manchester United, som juniorjublade sig till 3–0 mot Stoke.

Nu väntar två minfält

Det går inte en dag utan att alla undrar när Leicester ska vika ner sig. Följdfråga:

Tycker ni att de ser ut som ett lag som viker ner sig?

Det är klart att de har enormt mycket mindre individuella kvalitéer än både Arsenal och City och att de är på en annan resursplanet än alla de stora elefanterna. Men när jag tittar ser jag ett lag som håller formen vecka ut och vecka in, som försvarar med allt de har och anfaller med fruktansvärd fart.

De kommande två omgångarna går Leicester genom de gungande minfälten på Emirates och Eastlands, Arsenal och Manchester City på bortaplan.

De behöver inte leta efter vad de har, de behöver inte fundera på vilka de är.

Frågan är bara vart i hela världen de är på väg. LÄS OCKSÅ Tränarbråket: ”Det är alltid likadant”

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
SILLY SEASON

Rykten & övergångar

Om Aftonbladet