Fest utan gränser

Bank: I skuggan av skräcken kommer Europa att få andas en stund

FOTBOLL

Europa i dag: rädsla, krig mot terrorn, klasskrig och vanliga krig.

Europa i morgon: Vågar vi ens tänka tanken?

Sverige är här nu, i ett mästerskap som kan låta Europa andas en stund.

Utanför stadion stod generiskt franska gubbar och rökte runt ett parti pétanque på en grusplan, några meter därifrån tonåringarna som tävlade i trollkonster på en betongyta med basketkorgar och fotbollsmål.

Det var sömnigt och svettigt när ett svenskt landslag släntrade in på Stade Léo Lagrange för att väcka liv i flygstela fotbollskroppar.

Kvadraten och grisjonglering, stretching och fyrmålsspel på en finfin gräsmatta som kommunens trädgårdsmästare grävt ner all sin kärlek i. Och så, på läktarna, ett par tusen åskådare från en sömnig semesterort som adopterat det här svenska landslaget.

Skolbarn sjöng Du gamla, Du fria, med franska diftonger (”I had tears in my ears when they were singing” summerade en rörd Erik Hamrén). Kim Källström var sist in, Marcus Berg skarpast i anfallsspelet, och i morgon är det exakt på dagen 80 år sedan socialisten Léo Lagrange höll ett anförande i fransk radio i sin roll som idrottsminister.

– Det finns två sorters sport att välja mellan, sa han. En som handlar om spektakel för de privilegierade. En som, utan att ignorera spektaklen och de stora mästarna, handlar om den stora massan. Vi vill att arbetaren, bonden och den arbetslöse får en idrott som ger dem livsglädje och värdighet.

Stjärnorna är här nu, den stora massan också. Det svenska lägret är en sinnebild av skadefri harmoni, och jag tror aldrig att Hamrén framstått tryggare och säkrare än nu (han borde sluta oftare).

Förmodligen tänkte landslaget inte så mycket på vad de landat i. För oss andra är det svårt att låta bli.

Samhällen bygger murar

Dagarna före VM 1998 avslöjade och förhindrade europeisk polis en Al-Qaida-sponsrad plan för terrordåd mot VM på fransk mark.

Den 13 november i fjol exploderade bomberna utanför Stade de France medan Frankrike mötte Tyskland. Regeringen fattade beslut om förlängda undantagstillstånd över EM, turneringen ska bevakas av hundratusen poliser, militärer och vakter.

Europa 2016.

Det här är ett mästerskap som spelas i skuggan av den skräcken, och andra.

I kvalet kunde inte Ukraina och Ryssland lottas mot varandra, på lördag spelar Schweiz (med ett halvt lag med rötterna i Albanien) mot Albanien (med ett halvt lag som vuxit upp i Schweiz), när Roy Hodgson summerar gruppspelet går England till valurnorna för att rösta om att lämna EU, och i Sveriges grupp finns ett Belgien med spelare som vuxit upp i det Molenbeek som målats ut som den europeiska jihadismens växthus.

Flyktingvågorna sveper över kontinenten, människoliv diskuteras som volymer, högerextrema rörelser vrider undan kistlocket och gräver undan hela 1900-talets historia som damm och ingenting. I Frankrike strejkar facken mot lagar som undergräver anställningstryggheten. Det individualiseras, segregeras, byggs samhällen i samhällen och murar mot världen utanför.

Europa är ett annat i dag än vad det var i går, och ingen vet vad det är i morgon.

Men vi vet fortfarande vad ett europamästerskap är.

Låtsas inte ens om bombhundarna

Ett EM är det som låter franska skolbarn lära sig den svenska nationalsången, som gör en grabb med filippinskt-nigerianskt ursprung till Österrikes viktigaste man och visar att en kille med bosniskt-kroatiskt ursprung är den som leder -Sverige framåt.

Jo, det banala har blivit politik, det självklara kontroversiellt.

Det är så det blir när Europa mörknar.

I går fick Erik Hamrén svara på om han känner någon oro för terrorismen.

– Oro…, sa han. Det är så det är, i livet. Både för oss inom idrotten och för alla andra. Det är klart att vi känner till det, men vi litar på dem som har ansvaret för de delarna och koncentrerar oss på fotbollen.

Jag känner oro, men det är lätt att glömma det när Zlatan Ibrahimovic okynnesskjuter träningsbollar ut till ungarna på läktaren när brisen fläktar från Atlanten.

En lägereld är tänd, Europa samlas runtom för att festa i en månad utan gränser, och vi är här.

Vi andas in, vi andas ut, vi låtsas inte ens om bombhundarna som strök över läktaren innan vi kom.