Läxan: Lär av Italien

Bank: Det är inte för sent för överraskningar – men det är Sveriges tur att stå för dem

FOTBOLL

De visste vilka de var, de visste vilka de mötte, de visste hur de skulle spela.

Två vägar härifrån:

Antingen lär sig Sverige en läxa av Italien – eller så åker Sverige på en läxa mot Italien.

Att vara överens om det som varit är en bra början om man vill styra det som väntar.

Det blev en lång natt efter EM-premiären. Landslaget flög sig hemåt, vi andra tuggade i oss asfalt och regn på väg genom Bretagne, och när vi kom fram var stämde vi av extern kritik mot intern kritik.

Och jo, vi var överens.

Vad saknades i uppspelsfasen mot Irland?

– Rörelsen och viljan att ha boll. Det tycker jag är det absolut viktigaste: viljan att ha boll, sa Erik Johansson.

Varför brakade lagspelet ihop?

– Irland spelade lite mer långa bollar än vi hade förväntat oss, och vi anpassade oss inte så fort som vi kunnat. Vi hade kunnat ligga kvar i våra positioner, sa Oscar Lewicki.

Vad måste bli bättre mot Italien på fredag?

– Vi måste våga hålla i bollen, och inte vara så slarviga. Vi måste våga spela fotboll; vilja ha bollen, röra oss, jobba för varandra, sa Victor Nilsson Lindelöf.

Förväntade sig tiki-taka

Vi hade sett samma match, samma misstag, samma brister och vi hade samma förklaringsmodeller.

Den enda som är svår att acceptera är att flera av spelarna pratade om att de blivit överraskade av att Irland spelade ett så direkt spel: upp med bollen, kriga om förstaboll, kriga om andraboll, släpp hela helvetet löst och se vart det bär.

Ursäkta, men vilken sorts kunskap om den irländska fotbollens idéhistoria har man om man blir överraskad av det?

Efter att ha sett Irland spela ett par kvalmatcher med inslag av kortpassningsspel hade Sverige alltså kommit till slutsatsen att ett lag lett av Martin O’Neill och Roy Keane, med Jon Walters och Shane Long på topp, skulle gå ut inför 70 000 i en EM-premiär och försöka spela tiki-taka.

SJÄLVKLART gjorde de inte det.

Inför matchen sa Martin Olsson att han inte fäste så stor vikt vid rapporterna om bollinnehavs-Irland, han spelar med Hoolahan och Brady i Norwich, han vet hur de fungerar. På lägret i Båstad pratade Albin Ekdal om hur chockad han blivit av omfattningen av den irländska aggressiviteten när Sverige spelade i Dublin 2013.

Nu blev de chockade igen.

Erik Hamrén har de senaste åren fräst om att resultaten präglar synpunkterna alldeles för mycket. Det finns säkert poänger i det, men det går inte att skydda sig bakom det.

Vad har vi rätt att kräva av ett begränsat fotbollslag egentligen? Min bild av det är väldigt tydligt:

Att de lägger ihop sina ett plus ett och får det till minst två, gärna mer. Att de presterar vad man kan förvänta sig, att de är smarta, att de gör jobbet, att de kollektivt hjälper varandra att sminka över eventuella individuella kvalitetsbrister. Kort sagt – att de gör vad Sverige alltid varit bra på.

Gör man det kan 1–1 mot Irland vara ett helt okej resultat, 1–2 också.

Gör man inte det kan ett 4–4-mirakel mot Tyskland i Berlin likafullt motivera en grundlig kritik.

1–1 är inte problemet.

Problemet är att Sverige förstärkte sina svagheter, att det var matchbilden som gav spelarna, snarare än spelarna som styrde matchbilden.

Bäst i hela EM – hittills

Jag tror att vi ska bära med oss det när vi bedömer de enskilda insatserna också, innan vi ropar på total revolution i uppställningen mot Italien.

Om vi låter matchen handla om andrabollsjagande på ett tätt mittfält – vad ska vi då med Oscar Lewicki eller Kim Källström till?

Om vi inte hinner in i ett presspel mot ett lag som bara lyfter – vad ska vi då med Marcus Berg till?

Om vår ende världsspelare förlorar sina luftdueller och vandrar hem på mittplan – vad ska vi då med Zlatan Ibrahimovic till?

– Det gäller att vi kan hitta vårt eget spel, att vi försöker hitta det som vi är bra på. Det handlar om att vara skickliga, det handlar om att göra det bra, sa Lewicki i går.

Kortare sammanfattat: Det handlar om att göra som Italien.

Italien kom hit med en skadeepidemi och vad som kallats ”den sämsta italienska truppen i modern tid”. De förstod det själva, la allt fokus på fysik och försvar och struktur i stället och när det väl var premiär gjorde de den helhetligt bästa insatsen ett lag gjort hittills i EM.

Ingen som förväntar sig det

Det kommer att bli en mer ordnad match på fredag, Sverige kommer att ha ett femmannamittfält och världens bästa försvarsblock att möta.

De kommer att behöva skydda sig så mycket det går på innermittfältet (Källström, Ekdal och Hiljemark?), och de måste ha en Zlatan Ibrahimovic längst fram som verkligen spelar längst fram.

Det räcker inte för att bli bättre än Italien, men det är det ingen som förväntar sig.

Däremot har vi rätt att kräva rörelse, vilja att ha boll, mod, och kanske ett avslut eller två på mål.

Det är inte för sent för överraskningar, men det borde vara sista gången Sverige var de som blev överraskade.