Ryssland får åka hem och skämmas

Bank: Wales kan välta vilket lass som helst

1 av 2 | Foto: Getty och TT
FOTBOLL

TOULOUSE. Våldsproffsens Tour de France är över, landslaget får åka hem och skämmas.

Ryssland gick inte vidare i EM.

Hur ska de gå vidare med Europa?

Toulouse är den rosa staden – det har med den speciella sorts terrakottafärg som husen här har – men en väldigt kort promenad på gator och torg räckte för att förstå att stan ändrat färg.

Det var rött.

På gator och torg, i parker och på uteserveringar. 1800 poliser var här för att se till att det som inte fick hända i Marseille inte skulle hända här, de hade begränsat tillgången på alkohol, dragit in restaurangernas tillstånd att ha lösa utemöbler.

Men det var harmoniskt och fint. Solen sken, ryssar och walesare spelade spontanfotboll, det sjöngs och skrålades.

Och det var rött.

”Please don’t take me home”

Har man väl fått chansen gäller det ju att passa på. Har man väntat 58 år på att få vara med om ett stort mästerskap så vore det ju dumt att inte omfamna hela upplevelsen med precis allt man har, och nu hade tiotusen walesiska fans rest hit för att krama ur det allra sista ur en unik upplevelse.

De sjöng som de brittiska supportrarna lärt sig sjunga här:

Don’t take me home, please don’t take me home. I just don’t wanna go to work. I wanna stay here, drinkin’ all the beer, please don’t take me home.

De ville inte hem.

Vad Ryssland ville får jag fundera på ett tag.

Fotboll och musik brukar väldigt ofta vara den där sortens enande, lustfyllda krafter som står över begränsningarna i livet utanför. Inför EM skrev jag om de här mästerskapen som ett andningshål i ett Europa som är på väg att gå i bitar.

Men det här är EM:et spelas i Europa.

Är det schlagerfestival visslas det ryska bidraget ut, är det OS på gång så slängs Ryssland ut, och är det fotbolls-EM så startar en perfekt storm av franska ligister, engelska stöksupportrar och några hundra paramilitära huligankommandon från Ryssland en storpolitisk kris.

– Vi kom hit för att visa att engelsmännen är småflickor, vittnade en rysk våldssupporter för AFP.

Huliganerna mobiliserade

Det kommer att finnas många sånger att minnas efter den här turneringen, men den tydligaste bilden är från Marseille. Mobiliserade topphuliganer från Rysslands hårdaste firmor, från Lokomotiv och Spartak, från Orel och CSKA, åkte till Frankrike för att gå ut till strid. Det finns ett videoklipp där de samlats på en gräsplätt och skanderar:

– Tour de France! Russian Hooligans!

Den ryska reaktionen var kluven. En del fördömde vidrigheterna, andra – från officiellt fotbollshåll, från politikens finaste rum – ryckte på axlarna eller hyllade våldsmännen. Högdjur inom säkerhetstjänsten konstaterade att fransk polis fick problem eftersom de ”är vana vid män i gayparader”.

Ett gäng ryssar skickades hem från Frankrike. Under tiden kallade regeringen till sig den franske ambassadören för att ställa frågor om varför de velat förödmjuka Ryssland.

Västmedia skriver om intima band mellan toppolitiker, högerextrema miljöer och huliganscenen. Ryssvänlig media skriver om russofobi.

Då är det inte bara fotboll längre, inte enbart våld.

Då blir det en dominobricka till i ett geopolitiskt skede, där varje sådan händelse blir ett kapitel i en berättelse om hur väst jagar Vladimir Putin.

Muren blir högre, och bakom murar kan man göra lite som man vill.

Vem vinner då?

Kunde blivit 7-0

Det här blev nu inte en kväll med blod och tårgas, men för rysk fotboll blev det ett bevis till på effekterna av att ha spelare som är långt från Europa. I den ryska truppen finns bara en spelare som verkar utanför den ryska ligan (Neustädter, Schalke), resten är stjärnor i en rysk liga med andra kvalitéer än flygande fartfotboll.

”Sbornaja” kom hit mitt i en skadeepidemi (Sjirkov, Dzagojev, Denisov, Cherisjev), och har varit EM:s mest dysfunktionella kollektiv.

I försvaret har de backar som behöver ett dygn på sig för att vända, ändå kliver de fram med nästan hela laget. På kanterna har de Kokorin och Smolov, ingen av dem är en naturlig ytter. På innermittfältet har de haft problem att hitta rätt sorts spelartyper.

Nu mötte de tiotusen röda fans, och elva spelare som vet hur man springer.

Det kunde blivit 7–0.

Joe Allen såg ut som Iniesta, Aaron Ramsey var en peroxid-Pelé, Gareth Bale flöt runt som en vrålhungrig gepard i väntan på att mittbackarna Ignasjevitj och Vasilij Berezutskij skulle lämnas obevakade ett ögonblick.

– We know what we are, sheep shagging bastards, we know what we are, sjöng Wales-kurvan (och om ni inte är gamla nog att ha lärt er engelska är ni inte gamla nog att få läsa det översatt).

Kan välta vilket lass som helst

De vet vilka de är, men de visste nog inte att de var det här.

Klappklappspel, spelvändningar, kontringar tre-mot-en i varannat anfall, Hen Wlad Fy Nhadau och Gary Speed-hyllingar, åtta avslut på mål före paus och en form av förnedring som är den här turneringens största skräll hittills.

Det går femtio ryssar på varje walesare, men om en liten tuva rör sig så här kan den välta vilket lass som helst.

Ramsey chippade in 1–0 efter tio, vänsterbacken Neil Taylor fick dubbla chanser att dunka in 2–0, och efter paus fick Bale äntligen trycka in ett tredje.

Brasilien i röda tröjor. Tiotusen chockskadade kroppar studsade runt, och idag åker Ryssland hem och förbereder sig för VM på hemmaplan om två år.

Wales?

Äh, de tänker inte åka hem riktigt än. De vann gruppen före England, de har en åttondelsfinal att spela och en del fransk öl att dricka innan morgonen är här.

Jobbet finns väl kvar nästa vecka också.