Bank: För ett par år sedan hade alla trott det var ett skämt

Foto: TT
FOTBOLL

PARIS. Den ene anfallaren var brevbärare, den andre var målvakt. Mittfältaren? Han tjänade en tusenlapp i veckan. Mittbacken? Han hade redan lagt av.

För en månad sedan trodde ingen att Nordirland skulle spela åttondelsfinal i EM.

För ett par år sedan hade alla trott att det var ett skämt.

I kväll går Nordirland in för att spela slutspelsderby mot Wales.

Publiken kommer att sjunga om kulthjälten Will Grigg, experterna kommer att snacka om det udda i att målvaktshjälten Michael McGoverns kontrakt med Hamilton Academical går ut i dagarna.

Udda? Sensationellt?

Jo, men det som är speciellt på riktigt är att de där historierna inte ens är särskilt nära av att vara de bästa askunge-sagorna i det där gänget.

När ni slår er ner för att se Nordirland sparka, slåss, rensa och kriga för att gå till kvartsfinal borde ni inte göra det utan att känna till var de där spelarna befann sig i sina karriärer alldeles nyss.

Foto: TT

Aaron Hughes, 36, mittback, klubblös.

September 2011, Nordirland hade precis förlorat med 4–1 mot Estland och Aaron Hughes hade fått nog.

– Det finns få skäl för mig att fortsätta, fler att säga farväl och koncentrera mig på klubblaget, sa han.

Ett förbundskaptensbyte (Nigel Worthington ut, Michael O’Neill in) fick honom att tänka om.

Han fortsatte, han fortsatte, han fortsatte till och med när han flyttat till andra sidan jorden. Melbourne City gav honom ett ettårskontrakt, em Hughes plågades av skador och satt oftare på läktaren eller bänken än han spelade.

Nu har han inget kontrakt, han är 36 år gammal och har gjort över hundra landskamper.

Och i kväll spelar han åttondelsfinal i EM.

Foto: TT

Stuart Dallas, 25, mittfältare, Leeds United.

Livet för en tjugoårig mittfältare från Cookstown var inte så fett. För fem år sedan var Stuart Dallas kvar hemma Nordirland, han hade precis tagit steget från amatörfotboll i Cough United till spel för Crusades i nordirländska högstaligan.

Det var där som Brentfords manager Mark Warburton såg något ingen annan riktigt upptäckt.

– När vi upptäckte honom tränade han en gång i veckan och tjänade sjuttio pund i veckan, men vi såg energi och dynamik. Det blåste, det regnade, men han slutade aldrig springa.

För fyra år sedan gjorde han sin första match som professionell fotbollsspelare. I dag är han uppskattat, välavlönat heltidsproffs i Leeds United.

Och i kväll spelar han åttondelsfinal i EM.

Foto: TT

Conor Washington, 24, anfallare, QPR.

Han var färdig med skolan hemma i St Ives, stod på randen till vuxenlivet och skulle välja vad han egentligen skulle göra där.

Nordirland? Nja, han hade aldrig ens varit där.

Fotboll? Nja, de stora klubbarna var inte särskilt intresserade. Det var inte de små heller. Efter att både Peterborough och Norwich tackat nej till att erbjuda honom lärlingskontrakt fick han hanka sig fram som han kunde.

Han blev brevbärare, på fritiden spelade han för St Ives Town i Englands niondedivision.

Den gamle Tottenham-backen Justin Edinburgh tyckte det var värt att satsa 50 000 kronor på att värva honom till Newport County i League 2, men proffslivet var väl inte riktigt vad han tänkt sig.

– Jag sa till mamma att jag ville flytta hem, har han berättat.

Till slut lossnade det, till slut hamnade han på en bänk i QPR där han hankar sig fram i sin nya tillvaro.

Och i kväll spelar han åttondelsfinal i EM.

Foto: TT

Josh Magennis, 25, anfallare, Kilmarnock.

Det var inte det att han inte var en talang. Redan som sjuttonåring var han uttagen i U19-landslaget och satt på bänken på Anfield när Cardiff mötte Liverpool i ligacupen.

Det anmärkningsvärda är att han gjorde det som målvakt.

Neal Ardley – som tränar AFC Wimbledon numera – hade tagit över akademin i Cardiff, och sa åt de andra i ledarstaben att den där store målvakten kanske borde testa något annat.

– Han var 1,86 lång och var fysiskt stark. Han var snabbast i laget, sköt hårdast, hoppade högst. Jag såg honom hoppa högre än mittbackarna och nicka in en boll i krysset. Efteråt sa jag åt de andra att grabben kunde spela i anfallet. Alla bara garvade.

Magennis köpte idén, och lyckades skaffa sig en hyfsad karriär som utespelare. För fem år sedan gjorde han sitt livs första mål i skotska ligan för Aberdeen. Nu spelar han för Kilmarnock, han gjorde tio ligamål under säsongen som gick.

Och i kväll spelar han åttondelsfinal i EM.

Ibland går det snabbt i fotboll.

När gruppspelet summerades var de flesta eniga om att en kontraktslös doldis från Hamilton Academical faktiskt varit bäst av alla målvakter och att en bänkad antihjälte från Wigan varit EM:s största hjälte utan att ha spelat en sekund.

Ibland handlar det inte om hur stora chanser man får, utan om man är beredd att ta de man får.

När Michael O’Neill avslutat sin spelartid lämnade han fotbollen, utbildade sig i finanssektorn och fick ett fint jobb på konsultfirman Ernst & Young. Tio år senare är han förbundskapten för Nordirland.

I kväll leder han dem ut inför fulla läktare i Paris.

Om ingen tror på dem så är det faktiskt inget de lägger särskilt mycket vikt vid.