Bank: Inget att se på – mycket att berätta om

Kvalitén var av det slaget att ni kan knalla ut till närmaste division fem-plan hemma och se något liknande

Foto: Getty
FOTBOLL

PARIS. Om ett lag inte kan och ett lag inte vill så kan det se ut precis så här.

Wales brottade ner Nordirland till slut.

Det var inget att se på, det var mycket att berätta om.

Jo, det är klart att det är både en utmaning och en bragd att spela utslagsmatcher i EM med en elva där spelarna alldeles nyss var brevbärare, pensionärer eller halvamatörer som harvade runt i niondedivisionen.

Nordirland borde inte vara här, de borde inte kunna springa in på Parc des Princes (en del av dem kunde det inte heller, mittfältaren Oliver Norwood halkade när han försökte), de borde inte kunna stå här i solen och njuta av att vara i Europas centrum.

Men det är så mycket man inte borde.

Om jag inte skrivit en rad om matchen mot Wales än så har det sina förklaringar.

Den ena är att kvalitén var av det slaget att ni kan knalla ut till närmaste division fem-plan hemma och se något liknande. Den andra är att det kanske var underordnat.

Vet allt om mörka historien

När Michael O’Neill, förbundskaptenen, spelade landslagsfotboll själv behövde han inte se sig omkring för att förstå vilka problem nordirländsk fotboll hade. Det räckte att lyssna.

Han har själv berättat om hur han 1993 satt på bänken under en landskamp mot Irland på Windsor Park i Belfast. Dagarna före match hade IRA bombat ihjäl tio människor på Shankill Road, Ulster Freedom Fighters hade kontrat med att skjuta ihjäl åtta i Londonderry.

O’Neill vet allt om den mörka perioden i Nordirlands historia som kallas the Troubles, han vet att det var svårt att tänka sig en katolik som tränare för landslaget, eller supportrar från olika sidor av avgrunden som slöt upp bakom dem.

Gud – oavsett hur man tror på honom – ska veta att historien lever fortfarande, men när fotbollförbundet gjorde en undersökning före EM visade den att 71 procent av nordirländarna, oavsett varifrån de är, räknade med att hela landet skulle stå bakom det här laget.

Det finns utmaningar som är viktigare än andra.

På Parc des Princes tog de sig an Wales på ungefär samma sätt som de tagit sig an alla andra utmaningar i EM. Fembackslinje, kamp, upp med bollen och ge det ett försök om den råkar dimpa ner på rätt plats.

Som vampyrer i solljus

Om Wales trott att det här skulle bli en lika bekväm resa som mot ett taktiskt dyslektiskt Ryssland fick de helt enkelt tänka om.

– It’s just like watching Brazil! sjöng den grönvita armén när Aaron Hughes (36 år, kontraktslös, med sex matcher för Melbourne City det senaste året) skyfflade undan bollen.

– Let’s all do the bouncy! jublade de när Stuart Dallas sköt ett hopplöst skott.

– You’re just a shit Keith Gillespie! njöt de när Gareth Bale slog bort en crossboll.

Bale pussade flickvännen Emma och de små döttrarna under uppvärmningen, men han fick inte alls samma utrymme den här gången – och mot ett lågt spelande, vakuumförpackat nordirländskt lag sprack Wales spel som vampyrer i solljus.

Felpassningar, missade mottagningar, lågt tempo. De försökte lite mer än Nordirland, alltså misslyckades de mer. Det dröjde en bit in på andra halvlek innan de fick en vettig målchans, ett tidigt inlägg från Joe Allen som Sam Vokes nickade utanför.

Ett lag kunde inte, ett lag försökte inte ens.

Som teknisk uppvisning betraktat var det ungefär lika intressant som att se fyra Igors Stepanov köra kvadraten. Morecambe FC–Crawley Town, i fint väder.

Gareth Bale slog en kvalitetsfrispark från 25 meter, som Michael McGovern räddade fint. Det var väl det. Inför matchen mot Ryssland laddade Wales upp med att se en dokumentär om VM-laget 1958 och de 58 mörka år som följde efter det.

– Det påminde om att vi haft fantastiska spelare, men att se alla misslyckanden – och att vara där som en supporter en del av tiden – motiverar dig ännu mer, sa Gareth Bale.

1–0 to the sheep shaggers

Han brukar prata med Tottenham- och Wales-legendaren Cliff Jones, en av de där spelarna som skrev historia 1958, och om det här mästerskapet visat något så är det hur mycket världens dyraste fotbollsspelare brinner för sitt Wales.

I kvalet låg han bakom nio av Wales elva mål, i Frankrike har han burit dem med sina frisparkar och löpningar. Nu flöt han runt och försökte, utan att riktigt komma till. Mitt i första halvlek mötte han Ben Davies, och blev förbannad när passningen inte kom. Direkt efter gav han Davies tummen upp.

Ledarskap.

Till slut kom också också öppningen, som knappt var en öppning. Det var en kopia på Sveriges enda EM-mål.

Ramsey som Emil Forsberg, Bale som Zlatan Ibrahimovic, ett inspel från vänster – och Gareth McAuley som Ciaran Clark-stötte bollen i eget mål.

1–0 to the sheep shaggers.

Det tystnade runt flaggorna från Derry och Ulster, vi hade fått se världshistoriens sämsta EM-match och varken tekniken eller tiden räckte till för Nordirland.

Nästa gång Gareth Bale har Cliff Jones i luren behöver de inte prata om 1958. Han har sina egna minnen nu, sin egen kvartsfinal att spela.

FAKTA

Wales–Nordirland 1–0 (0–0)

åttondelsfinal

1–0 självmål (75).

Varningar, Wales: Neil Taylor, Aaron Ramsey. Nordirland: Stuart Dallas, Steven Davis.

Domare: Martin Atkinson, England.

Publik: 44 000.

(Parc des Princes, Paris)

Wales (3–5–2): Wayne Hennessey – James Chester, Ashley Williams, Ben Davies – Chris Gunter, Joe Allen, Joe Ledley (Jonathan Williams 63), Aaron Ramsey, Neil Taylor – Sam Vokes (Hal Robson–Kanu 55), Gareth Bale.

Nordirland (4–5–1): Michael McGovern – Aaron Hughes, Gareth McAuley (Josh Mcgennis 84), Craig Cathcart, Jonny Evans – Jamie Ward (Conor Washington 69), Steven Davis, Corry Evans, Oliver Norwood (Niall McGinn 79), Stuart Dallas – Kyle Lafferty.

Bollinnehav (procent): 55–45.

Skott: 7–6.

Skott på mål: 1–3.

Offside: 2–1.

Hörnor: 0–6.