Tack för minnena

I tio år, genom VM- och EM-turneringar, genom hans allra största säsong och hans allra tyngsta har jag följt Fredrik Ljungberg.

Jag kan inte påstå att jag någonsin förstått vad som drev honom.

Var fick han sin vilja ifrån?

Henrik Larsson var udda och klen när han var liten. Zlatan Ibrahimovic hade allt att slåss emot. Olof Mellberg hade storebror att fajtas med.

Fredrik Ljungberg kommer från välordnade medelklassförhållanden i medelklassens Halmstad. Han var intelligent, han var tjejernas favorit, han blev tidigt en av Sveriges allra största spelare.

Ändå ville han så förbannat mycket.

Han gjorde mål i debuten i Halmstad, han lobbade Peter Schmeichel i debuten i Arsenal, han var bäst på plan i sin riktiga landslagsdebut, och allt följde en rak linje.

När Ljungberg var liten knatte tränade han extra, och skällde ut domarna under matcherna. När han blev stor sprang han med huvudet före in i vilken mordisk ytterback som helst och… skällde ut domarna under matcherna.

Jag sitter i Wien när nyheten kommer, vi har pratat om vad de utländska intrycken har betytt för det spanska landslagets framgångar. Vi hade lika gärna kunnat prata om vad det betytt för Sverige att Fredrik Ljungberg en gång på 90-talet packade en väska full med kläder och skivor av Gyllene Tider, Roxette och Magnus Uggla och åkte till stentuffa London.

Lars favorithistoria

Ljungberg hade det förstås med sig från början. Snabbheten, kvalitéerna, den där nästan psykotiska viljan.

Allt förstärktes i Arsenal.

Ljungberg blev en del av ett lag som spelade superfotboll i superfart, deras största svaghet kunde vi se under träningarna ute i Shenley: Att de vägrade att sparka bort bollen.

Fredrik tog med sig det in i landslaget. Om han har lämnat ett arv så är det just det: att han vägrar att acceptera en dålig passning, ett slarvigt uppspel, en slapp hållning.

Lars Lagerbäck har en favorithistoria om sin lagkapten. När Sverige mötte Turkieti Istanbul i VM-kvalet 2001 fick de ont om ytterbackar mitt i matchen. Fredrik Ljungberg sprang ut till sidlinjen och erbjöd sig att spela högerback.

Lagerbäck gillar berättelsen eftersom han tycker att den visar på Ljungbergs lojalitet.

Jag gillar den eftersom jag är säker på att Ljungberg tyckte att han var bäst lämpad att göra jobbet.

Ljungberg har burit Lagerbäcks landslag i tio år. Han har slagits med Olof Mellberg, han har skrikit åt Zlatan Ibrahimovic, han har varit vansinnig varje gång någon slagit ett lång, dåligt uppspel.

Nu slutar han – vad betyder det egentligen?

Det betyder att vi ställer oss med tre lådor framför oss och försöker sortera: Dåtid, Nutid, Framtid.

Historien först.

Inget snack om saken

Fredrik Ljungberg är en av de absolut största svenska idrottsmännen genom tiderna. Det är, för att låna ett av hans favorituttryck, inget snack om saken. Två guldbollar. Den sanslösa dubbelsäsongen 2002. Målet mot Paraguay. Det finns hur mycket som helst.

Nutiden, då?

Det finns ingen svensk spelare nu som fått så mycket stryk som Fredrik Ljungberg. Nick Hornby, författaren och Goonern, sa en gång att ”han springer som en halshuggen höna”. Och Ljungberg har fått ungefär lika mycket smäll som en sån. Spelare som använder snabbheten som vapen blir känsliga för de små, störande muskelskadorna. De tappar lite kvickhet, ett par steg, och plötsligt är de lite sämre.

De senaste åren har visat att Fredrik Ljungberg gått precis den vägen. Och EM-matcherna visade samma sak: en intelligent, taktisk spelare – men bara en av många. Rycket var borta.

Jag är övertygad om att det är därför han slutar.

Ljungberg skulle varit en stark kraft i landslaget i två år till, men han skulle inte vara den världsspelare som han var 2006.

Och då är han hellre utan.

Han vill inte vara en medelmåtta. Jag vet inte om det hedrar honom eller om det är lite fegt, men jag vet att det är logiskt.

Vilket för oss till framtiden.

Vart ska Fredrik Ljungberg ta vägen nu? Och landslaget?

Ljungberg vill ge West Ham chansen, skadefri och utvilad, innan han skriver på sitt sista kontrakt (förmodligen i USA, på agentfirman CAA:s hemmaplan).

1. Ge Zlatan bindeln – om han vill

Landslaget har fått en tatuering i pannan som säger ”generationsväxling”. Kaptenen är borta, Marcus Allbäck och Niclas Alexandersson har slutat – och en ny era står och knackar på dörren med kofot och tryckluftsborr i nävarna.

Inför den utmaningen är lagkaptensfrågan en pseudofråga. Titta här, jag löser den på ett par rader:

1. Om Zlatan Ibrahimovic vill, så ska han ha bindeln. Men det tror jag inte att han vill.

2. Om tränaren vill, så ge Kim Källström bindeln. Han är den självklare ledaren, om han bara får spela.

3. Om Zlatan och tränaren säger nej så ge Tobias Linderoth bindeln. Han är som Ljungberg, minus titlarna.

...precis som i Halmstad!

När vi vaknade i morse var Sverige ett landslag utan lagkapten.

Fredrik Ljungberg älskade sitt landslag lika mycket som han hatade att det inte var bättre.

Jag kommer att minnas besöken i London 2002, när stan var full av röda tuppkammar. Jag kommer att minnas hur han förnedrade Darren Anderton på Råsunda. Jag glömmer aldrig hans VM 2006.

Tack för minnena, Fredrik, när ridån går ner är det precis som man sjunger i ditt Halmstad:

Det är över nu.

Men vi kommer ihåg alla dagar med dig.