Spanien är inget skämt längre

När något blir för översvallande brukar Iker Casillas alltid säga så. Kalla honom superstjärna, frälsare, hjälte eller galáctico – så han han sitt standardsvar:

– Jag är ingen frälsare. Jag är från Móstoles.

Jag befinner mig mitt i det mest översvallande, lyckliga ögonblick Spanien upplevt. Någonsin, och inte bara inom fotbollen.

Spelarna hissar en besvärad Luis Aragonés ute på mittplan, Carles Puyol hoppar upp och ner, Sergio Ramos hyllar sin döde vän Antonio Puerta, Iker lyfter pokalen en gång till.

Be mig förklara hur det är möjligt – och jag ska peka på tre saker.

Móstoles. Vinnarträningen. Utblicken.

Inför varje mästerskap kommer enkäter om vilket lag som ska göra fiasko. Jag svarar alltid på samma sätt:

– Är Spanien med? Dåså.

That joke isn’t funny anymore.

Fotbollsvärldens största förlorare har vunnit, Spanien är inget skämt längre. De är mästare.

De vore inte mästare utan ödmjukheten, den som gör att Iker Casillas inte glömmer att han bara är en grabb från Madrid-förorten Móstoles, och som gjorde att Luis Aragonés, den tjurige gamle gubben, vågade hålla stjärnkulten Raúl utanför truppen.

De vore inte mästare utan det faktum att spanska spelare rest ut i världen och härdat sig i andra ligor.

En generation med mästare

De vore inte mästare utan en ny generation spanska spelare, som faktiskt vant sig vid att vinna.

Marchena, Xavi och Casillas vann U20-VM 1999, Casillas vann EM för 16-åringar 1997. I går tog de med sig erfarenheterna och blev europamästare på riktigt.

De blev det i en pulserande kamp till final, en brottningsmatch mellan olika element.

Spanien hoppades på sitt kollektiv, på sin spelmodell. Vad Tyskland hoppades på blev väldigt tydligt när laguppställningen presenterades inne på Ernst Happel-stadion.

– Nummer 13…, inledde speakern. Unserer Kapitän ist dabei… vår kapten är här… Mi-cha-el…

30 000 tyska strupar fyllde i:

– BALLACK!!!

Ballack kom till start, med sin skadade högervad, han skulle leda Tyskland i mittfältskampen. Ta tag i Xavi, skrämma de kvicka små, vinna boll och stöta framåt. Matchen blev som den skulle, bara lite bättre.

Tyskland ställde sig i raka linjer defensivt, kompakt och högt i 4–2–4 med Thorsten Frings och Thomas Hitzlsperger som städare i mitten.

Spanien var lika tätt, med Cesc Fàbregas som femte mittfältare istället för skadade anfallaren David Villa.

Där var spelplanen, tät och kompakt och hänsynslös mot misstag.

Sergio Ramos gav bort ett uppspel till Klose, Per Mertesacker gav bort ett till Ramos. Det var så ont om alternativ, så hårt och svårt.

Tyskland försökte behärska det med kraft och snabbhet. Spanien försökte med teknik och snabbhet. Bortsett från den första kvarten lyckades det röda laget bäst.

En passning som en stilett

Xavi var regissör, med sina ambitiösa, magiska små fötter i ständig rörelse. Senna stängde passningsvägar, och Fernando Torres högg på allt som liknade en passning. 

Det dröjde inte mer än en halvtimme innan Mertesacker började spela ett rätt desperat försvarsspel mot Torres.

Och det dröjde inte mer än 33 minuter innan ”El Niño” gjorde 1–0. Senna vann boll på mitten, och gav för andra gången Xavi chansen att skada Tyskland från en offensiv position. Xavi tar såna chanser. Passningen skar som en stilett mellan Metzelder och en patetisk Lahm, Torres tog emot och lyfte bollen över Jens Lehmann.

Ballack blödde, Tyskland hängde inte med, Ballack blev varnad, och jag kom att tänka på vad han sa före Champions League-finalen:

– Jag vill inte se tillbaka på min karriär och säga ”vad synd, jag var nära ett par gånger men det räckte aldrig till”.

Tyskland var, under resten av matchen, nära ett par gånger. Men de räckte aldrig till.

Joachim Löws enda motvapen var att skicka in luftvärnet, Mario Gómez och Kevin Kuranyi, men de ordnade inget tryck. Uppspelen kom för långsamt, och när de väl kom stod anfallarna offside.

Spanien släppte in noll mål mot Italien, noll mål mot Ryssland och i går släppte de in noll mål i finalen.

– A por ellos! sjöng klacken. Que viiiiva España! 

Senna gav arbetsro

Under tiden nöp de varandras armar så hårt att Wien-polisen idag har tiotusen misshandelsmål att utreda.

Försvarssäkra Spanien! Smarta Spanien! Mästerliga Spanien! Campeones!Det var en röd revolutions logiska slutstation vi såg.

I förra EM åkte Spanien ut mot Portugal, den stora skillnaden mellan lagen var att Portugal hade en stark defensiv bollvinnare i Costinha. Costinha fick, dagen efter, lägst betyg av alla spelare i spansk press.

I det här EM:et hade Spanien sin egen Costinha i ex-brassen Marcos Senna, som gav dem arbetsro och utrymme att spela världens bästa passningsspel. Xavi tackade, och blev turneringens kung. David Villa blev skyttekung. Och en gammal tjurgubbe från Hortaleza blev helgonförklarad i samma sekund som Roberto Rosetti blåste av finalen. Luis Aragonés stod på sig om Raúl, han fick Spanien att fungera som ett lag, och när allt var över gick han runt som en gammal morfar bland sina lyckliga spelare. Han stoppade in tröjan i mjukbrallorna, tog sig för ryggen, ringde ett samtal på sin mobiltelefon.

Samma buckla för ett enat Spanien

Spanien är ett splittrat land, landskamper förläggs sällan i Baskien eller Katalonien och om någon sjunger ”Viva España” hör någon annan bara en manifestation för francoismen. Förstå då betydelsen och tyngden i detta: Katalaner, basker och madrileños lyfter samma buckla, för ett nytt, modernt Spanien som blivit en av Europas mest progressiva stater.

Natten lägger sig över Wien, med det lyser ännu över Madrid och Barcelona, över Sevilla och San Sebastian, på fotbollsplanen slog ett enat Spanien allt och allt. Ett spegelvänt EM där brassar försvarade bäst, Turkiet och Ryssland blev allas älsklingar och en italienare dömde finalen är till ända.

Det slutade med de eviga förlorarna som mästare.