Ge mig Lagerbäck tillbaka!

Glöm VM ett tag.

Titta på kvaltabellen, applådera Danmark, gläds en stund åt att allt ser rätt fint ut – men glöm sedan det också.

Sverige kan hitta till Sydafrika 2010, men innan vi ens funderar över det så måste Sverige hitta hem.

– Utöver tio minuter så var det bara ett lag som spelade fotboll i dag, sa Erwin Koeman, med en på alla plan holländsk accent.

Han hade fel, förstås. Sverige spelade fotboll, bara ingen sort jag känner igen eller sympatiserar med.

Ängslan och vansinniga uppspel

Gud gick med vattenkannan över Solna i går, när Zoltán Gera glidtacklade nere vid kortlinjen slutade han inte glida förrän han passerat tre rödljus, en rondell och halva Sundbybergs centrum.

Det var en krävande miljö, krävande förutsättningar. Sverige saknade dessutom en halv ordinarie startelva – ändå gick de ut helt utan självinsikt. Jag förstår det inte. Lagerbäcks hela ledargärning har gått ut på att kontrollera omständigheterna, minimera riskerna, arbeta metodiskt och stringent.

Och nu detta.

När Lagerbäck utträder ur sin lagerbäckhet.

Denna ängslan.

Vansinniga uppspel på markerade spelare, vilsna kantspelare som blir hängande i märkliga positioner, kluvna mellan ambitionerna att göra allt rätt och inget fel.

Sverige spelade 3-5-2 igen, men framför allt såg det ut som casino, som italienarna menar när de använder ordet; kaos, oordning, gambling, chanstagande.

Jag önskar verkligen att Sverige kunde se snyggt ut när de spelade så. Som Argentina kan, som Brasilien eller Spanien kan.

Men Sverige är sämre på passningsspel än… ja, Ungern.

Det dröjde trettio minuter innan den första bra, längre spelsekvensen kom. Samuel Holmén vände spelet, Zlatan Ibrahimovic mötte och väggade till Henrik Larsson, Sverige vann en andraboll och fick en rörelse åt rätt håll.

Men det var ett undantag.

Ibrahimovic försvann

Ungern klev upp högre än Albanien (det gör å andra sidan alla lag som ens går upp ur sängen), och det fanns lite större öppningar att hitta spel genom.

Sverige använde dem till att sätta Daniel Andersson och Sebastian Larsson i omöjliga situationer, Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic fick väldigt få tidiga uppspel och hade alla skäl att bli frustrerade och förbannade. Ibrahimovic blev det. Han gav upp och försvann ur matchen, som han brukade göra under Ajax-åren. Larsson sprang bara ännu mer, och fick till slut utdelning.

Sverige vann ju.

Två fina mål var det också.

Samuel Holmén bröt en slarvig Hajnal-passning, Kim Källström avslutade med att kvalitetsnicka in 1–0 på ett Henrik Larsson-inlägg. Tio minuter senare så utmanade

Mikael Nilsson sin back, släppte till Larsson som lyfte in till en diagonallöpande Samuel Holmén. 2–0.

Ungern dog där, blev långt och stillastående och ointresserat. De blev påminda om att de är ett rätt mediokert lag, och om att – som Koeman sa – det är skillnad på att spela i Augsburg (som Torghelle) eller Inter (som Ibrahimovic).

Sverige var lite mer rörligt och rakt under den där kvarten i andra när de knockade Ungern. Det såg rätt enkelt ut då, och till slut blev det en match som gav tre poäng och ett fint matematiskt läge.

Dags att lägga ner 3-5-2

Men det var också en match då Råsunda-speakern bad publiken att sitta ner, då en tysk domare blåste sönder rytmen i matchen – och då Sverige tappade bort sig självt.

Den dag Sverige har spelare och kvalitéer för att spela blixtrande chansfotboll så är det mig ni hittar på barrikaden med en flagga det står ”ÖS PÅ” på.

Nu hittar ni mig bakom banderollen med texten ”Ge mig min Lagerbäck tillbaka”.

Modifiera gärna 4-4-2, men hitta för Houghtons och Hodgsons (han satt på läktaren i går) skull hem till det metodiska, intelligenta arbetet. Och lägg ner 3-5-2.

Jag förstår att spelarna är nyfikna på modellen, men som Sverige spelat det är det bara svängig dumfotboll.

Med tio minuter kvar och 2–0 sprang Olof Mellberg ut till Lagerbäck och undrade varför de inte gick ner på fyrbackslinje. Lagerbäck ville inte det, och en av Ungerns tre forwardar gjorde 2–1 på stopptid.

Det var ingen slump, bara ett tecken på att Sverige är ett instabilare lag än på evigheter.

Nilsson var vilse

Den enda fördel jag ser med den nya strukturen är att Kim Källström får en roll som passar honom. Det går att lösa på andra sätt än att fimpa allt som gjort Sverige till ett europeiskt topplag.

Jag frågade Mikael Nilsson om risktagandet och svårigheterna efteråt.

Utöver en fin sista halvtimme hade han haft en jobbig kväll, men han svarade som om han hette Cruyff:

– Jag vet inte hundra var jag ska vara. Ibland är jag precis där jag ska vara, men är ändå tio meter fel.

Och jag förstod exakt vad han menade.