Drömmen lever

Det har snart gått ett år sedan Francesco Totti berättade om sin dröm. Egentligen var det inte så märkligt. 2009 är det 25 år sedan Liverpool vann Europacupen på Stadio Olimpico, på straffar mot Falcãos, Liedholms och Di Bartolomeis Roma.

– Låt oss hoppas att vi möter Liverpool i finalen igen, och att vi vinner på straffar, sa Francesco.

– Jag tror att ödet vill att jag ska få den revanschen.

Totti hade lyssnat på gud, på ödet.

Problemet var att gud inte lyssnat på honom.

AS Roma sjunker.

De har sjunkit genom botten, och de har fortsatt sjunka. I maj var de en timme från att bli mästare – i går stod de med hålögd blick och stirrade rakt ner i mörkret.

Drömmen låg i respirator, världens mest muskulösa fotbollsklubb stod på andra sidan, och ­Romas spelare hade absolut inget att hålla sig i.

En klubbledning?

Bakbundna av pengabrist

Nja, Franco Sensi är död. Rosella Sensi skälldes ut av fansen vid Tregoria. Alla ryska/amerikanska/italienska friare som velat lägga upp de där två–tre miljarderna som klubben kan kosta har fått vända.

En sportslig ledning?

Nja, sportchefen Daniele Pradè är bakbunden av penningbrist. När det snackas värvningar så pratas det om lån (Cesare Bovo, Daniele Bonera, Hernan Crespo), bosmanlösningar (Fred) eller hemlockade Romaspelare (Stefano Guberti).

En tränare? Ledartyper på planen? Supportrar?

Nja, nja, nja.

Luciano Spalletti har hotats och kritiserats, Totti är inte den gamle Totti (eller så är det just det han är) och fansen kastade mynt mot spelarbussen i helgen.

Nej, när drömmen kippade efter anden hade de bara sig själva.

Och ni skulle sett dem.

De var livrädda.

Spalletti är en gigantisk lagbyggare. Han byggde hela det urcharmiga Baby Roma, han gav hela föreningen tron tillbaka, men i går var han rimligen två förluster (Chelsea, Lazio i derbyt) från att få sparken. Så han ville ge laget en defensiv, trygg form. 4–4–2, ett centrerat mittfält med De Rossi som städgumma.

Roma såg ner i avgrunden

Roma gick ner och ställde sig, utan att ens spela särskilt aggressivt. Chelsea var inte så hemskt intresserat, men de kunde ändå börja skjuta in sig från 20–25 meter. Deco sköt, Lampard sköt, det osade kris och katastrof och undergång och 0–3.

När Roma försökte anfalla så var det samma skarv- och löpspel som vanligt – men utan spelare som vågade löpa. Varenda boll försvann bland skuggorna efter ett självförtroende som inte fanns.

Roma såg ner i avgrunden, och längst där nere såg de …

… Christian Panucci?!

Från ingenstans och en frispark och Cicinho kom chansen, och den gamle Chelsea-spelaren Panucci högg i straffområdet.

1–0, respit, andning, förlösning. Vatten i öknen. Det vore lögn att säga att Roma förtjänade det – men målet gjorde att de kunde se sig i spegeln igen och tycka om vad de såg. Mirko Vucinic sprang in luft i laget, Brighi (!) tvåfotsdribblade och Daniele De Rossi roulette-dribblade. Hela långa hösten har de spelat en erbarmligt endimensionell fotboll, men här hade de plötsligt fler alternativ. Totti kunde hålla i bollen och vänta in ett andra- eller tredjealternativ.

När Vucinic gjorde 2–0 släppte allt.

När Vucinic stal bollen av Obi Mikel och gjorde 3–0 var det som om Roma vunnit VM-guld.

Avbytarna rusade in på planen, Mister Spalletti följde efter.

En kväll när Anorthosis Famagusta tog sin tyngsta poäng någonsin, när Panathinaikos gjorde 3–0 i Bremen och Marseille vaknade till liv igen så var det här bilder och känslor som gick utanpå och över allt annat.

Räddade livet på en dröm

För två dagar sen pratades det om att Carlo Mazzone, 186 år gammal och med en ännu äldre filosofi, var aktuell som ny Roma-tränare. När Curva Sud långsamt tömdes i natt pratades det om en klubb som hittat sig själv igen.

– Det här är ett lag som spelat den vackraste fotbollen i Europa, som i slutet av maj var italienska mästare i 60 minuter, sa Daniele Pradè före matchen.

Efter 3–1 mot Chelsea kom alla ihåg hur det gick till, och det är kanske inte tillräckligt för att rädda säsongen eller ens hösten.

Men det var tillräckligt för att rädda livet på en dröm.