Maldini – störst genom tiderna

Häromveckan hyllades Ryan Giggs för sin fantastiska karriär. Med all rätt. Giggs är en ikon, ett modernt monument, en man som spelat hela sitt liv i en klubb och som vunnit allt med den klubben.

Europa tävlade i hedersbetygelser. Spelarna utsåg honom till årets bäste i Premier League, och tidningarna försökte förklara exakt hur stort Ryan Giggs livsverk är.

De hade kunnat göra det enkelt för sig.

De hade kunnat säga så här:

– Om Giggs fortsätter göra exakt samma sak i sex år till så har han gjort samma sak som Paolo Maldini.

De hade, kort sagt, kunnat förklara att Ryan Giggs är en av ytterst få i världen som faktiskt är värd att få knyta Paolo Maldinis blankputsade fotbollsskor.

Jag landar sent i Milano. Det är helvetesvarmt, 30 grader trots att solen är på väg ner. Kläderna klibbar, staden snusar som en slö sommarkatt. Jag köper dagens sporttidningar och kopplar upp mig mot internet. På Milans hemsida startar de med samma, enkla budskap som legat ute hela veckan:

”Da 25 stagioni, da 900 partite, sempre e solo Milan. Grazie Paolo!”.

”Genom 25 säsonger, 900 matcher, alltid och enbart med Milan. Tack Paolo!”.

Tv kör rundgång med bilder ur Maldinis karriär, Gazzetta dello Sport ägnar halva lördagsbilagan åt honom. Ciro Ferraras tränarjobb i Juventus är det enda som konkurrerar om utrymmet.

Paolo Maldini spelar i dag sin sista match på San Siro, och det är som om hela Italien vill ställa sig på ett berg och skrika som Ronja Rövardotters pappa Mattis skrek när Skalle-Per dog:

– Han fattas mig! Han fattas mig så det skär i bröstet! Han har ju funnits jämt och nu finns han inte!

Det är så oerhört enkelt att skriva om Paolo Maldini, för det är omöjligt att ta i för mycket.

Det har funnits många bättre spelare. Men det finns ingen större, ingen som är ens i närheten av hans livsverk.

Han har alltså spelat 24 år i den liga som under större delen av den perioden varit världens bästa. Han har varit en dominant del i laget som sett över hela perioden varit bäst i världen.

Jag tittar på bilerna av honom som barn, på de vackraste små ögonen och på de där oproportionerligt stora fötterna som bar honom när han var liten. Och så ska jag försöka förklara varför.

Varför blev just Paolo Maldini en fotbollsdröm? Hur lyckades han snickra ihop den perfekta karriären?

Som alltid handlar det om arv och om miljö, men också om något som vi kan kalla ideologi.

Låt oss börja från början.

Den 20 januari 1985. Ett skadeplågat Milan spelar borta mot Udinese. I paus måste Battistini bytas ut, någon ny ska in bredvid försvarschefen Baresi, och tränaren Nils Liedholm vänder sig till en spinkig liten sextonåring.

– Gör dig klar, grabben. Förresten, vilken sida föredrar du att spela på?

– Till höger, Mister, svarar lille Paolo.

Så kommer han in. Nummer fjorton på ryggen, stora fötter. Första passningen är ett bakåtspel till målvakten, men alla blir imponerade av den lille med det stora lugnet.

Dagen efter citerar Gazzetta dello Sport Paolos pappa, Cesare, mannen som lyft Milans senaste Europacup-buckla och som tjänade klubben under tretton säsonger.

– É già più bravo di me, säger han. Paolo är redan bättre än mig.

Redan här har vi nämnt tre av de namn som ska forma Maldinis karriär.

Cesare för genetiken, Liedholm för etiken, Baresi för taktiken.

Det går förstås inte att komma runt arvet från pappa. Cesare var en stor spelare, en stor ledare, och Paolo har ärvt både hans fysik och hans förståelse för vad AC Milan är för något.

Cesare ledde Milan, Cesare lyfte Milan, men det finns två stora skillnader mellan far och son Maldini. Cesare kunde bli arrogant som spelare (det fanns en term för hans övermodiga misstag: ”maldinate”) och han blev så småningom en lätt förlöjligad figur i Italien. Dessutom rökte Cesare, från femton års ålder.

– Och jag har aldrig rökt en enda cigarett, säger Paolo. Om man inte räknar passiv rökning...

Där finns nästa del av myten Maldini.

Han är alltså perfekt.

Inga cigaretter, inga skavanker. Inga skandaler, inga kvinnoaffärer, knappt några skador, inga klubbyten. Häromåret valde han att frivilligt sänka sin lön med 30 procent.

Maldini är en perfekt gentleman, som lärt sig mycket av en perfekt gentleman. Inför sin tusende seniormatch fick han frågan om vilka ledare som lärt honom mest. Det första namnet han nämnde kom från Valdemarsvik.

– Liedholm. Hans lärdomar har varit värdefulla.

Är Nils Liedholm förklaringen bakom Paolo Maldinis överlägsna moral? Nej, det vore förstås fjantigt att påstå det.

Men det vore ännu löjligare att inte använda sig av Liedholm som en symbol för en större bakgrund.

2009 vimlar världen av unga spelare som inte vet varför de spelar fotboll. Jo, de vet att de gillar själva spelet. De vet att de är bra på det, och att fotbollen ger dem pengar, bilar, brudar och bekräftelse.

Men mer då?

Varför spelar de i just den här klubben? Just nu? Och vad betyder det?

Man behöver inte ens vara marxist för att kalla det alienation, att se spelarna som främlingar i förhållande till sitt arbete, som fångar i en värld de inte förstår.

Paolo Maldini har aldrig plågats av de frågorna. Han har alltid varit ett med AC Milan.

Förebiler som pappa Cesare och Nils Liedholm lärde honom respekt och förståelse för ett yrke som heter ”Milan-spelare”. Han blev en viktig spelare och en viktig persona eftersom han tyckte att hans arbete var viktigt.

Ingen hatar Paolo Maldini, ingen buar ut honom. När jag löste biljett till hans sista derby i vintras var jag nyfiken på hur Inter-fansen skulle agera. Inter har haft sin ikon, sin perfekte spelare, i Giacinto Facchetti. Skulle deras fans erkänna att de röda nu hade sin?

Det dröjde ett par minuter innan jag fick syn på banderollen, mitt i den blåsvarta curvan:

”Per 20 anni nostro rivale, ma nella vita sempre leale”. ”I 20 år vår rival, men i livet har du alltid varit en gentleman”.

En större komplimang kan en spelare inte få.

Man kan sammanfatta Maldinis fotbollsliv med siffror (126 landskamper, 901 Milan-matcher, sju ligatitlar, fem Europacuper, 24 säsonger, 33 mål, ett EM-silver, ett VM-silver, ett VM-brons), men det räcker ingenstans.

Hans hjärta slår i exakt symbios med AC Milans. Det var här han lärde sig yrket, i den bästa skola som finns. Bredvid Baresi, Tassotti och Costacurta i fotbollshistoriens bästa backlinje. 1994 släppte de in femton mål på 34 seriematcher.

– Baresi lärde mig mest av alla. Framför allt lärde han mig att aldrig ge upp, har Maldini berättat.

Det går att analysera Monumentet Maldini utifrån de stora ögonblicken, bucklorna och utmärkelserna. Men vill man ge en sann bild är det intressantare att diskutera hans motgångar.

Nyligen fick Maldini frågan om vilken match som varit den värsta, som han inte ville minnas.

VM-finalen 1994, kanske? Den Italien förlorade på straffar? Eller när Milan tappade 3–0 i Champions League-finalen mot Liverpool?

Inte alls.

Maldinis värsta minne är från en kvartsfinal i Champions League 1991. Milan förlorade mot Marseille, men det var inte förlusten i sig som grämde honom, utan att Milan lämnade planen under ett strömavbrott, för att försöka provocera fram ett omspel.

– Det är en sak att göra sitt bästa och förlora, det är trist. Men att lämna planen sådär...

Paolo Maldini respekterar sporten, han respekterar sina motståndare och därigenom respekterar han sig själv.

Vilket arv kommer han att lämna efter sig? Vad kommer alla att minnas när han går av planen i eftermiddag? Det är nog just det.

– Den absoluta respekten för sporten och motståndaren. Den respekten har uppskattats: Jag har aldrig blivit förolämpad eller personligt utbuad. Jag har skapat en karaktär som bryter av mot verkligheten och publiken har tyckt om det.