TOTAL EXTAS

Det är lätt att få för sig att allt är som vanligt.

I förrgår hängde jag på Karlberg, bland AIK:are som såg ut som de brukar och släpade runt i sina vanliga tofflor. Jos Hooiveld flabbade, Bojan Djordjic hetsade, Daniel Tjernström myste på karlskogamål och Ivan Óbolo gick runt och var försiktig. I går stod jag på Kamratgården och såg minstingen Nicklas Bärkroth ta hand om träningsmateriel medan Stefan Selakovic tjôtade och Håkan Mild hade händerna nerkörda i fickorna.

Som alltid.

Som aldrig förr.

Den där normaliteten – som att det i går sken iskall sol över hela centrala Göteborg – är en lögn som inte lurar någon längre. På andra sidan skynket ligger en match som är den sportsligt tyngsta seriematchen sedan 1966 (året då Stefan Rehn föddes och Djurgården guldslog IFK Norrköping i sista omgången) och den medialt tyngsta... ja, någonsin, antar jag.

Metodik mot temperament

IFK–AIK är en perfekt storm.

Det är så meteorologerna säger när olika väderfenomen krockar och den krocken blir ett katastrofalt oväder.

IFK Göteborg är den metodiska, homogena, nordiska klubben som klarat enorma skadekriser genom att slussa in egna tonåringar. AIK är en multinationell kökkenmödding av temperament och sköna profiler, som på kort tid blivit en enad urkraft.

IFK Göteborg är den mest framgångsrika klubben i Sverige. AIK är storklubben som bara vunnit två guld sedan andra världskriget.

IFK Göteborg är de väluppfostrade grabbarna som gått till jobbet och skött sitt. AIK är det charmiga rövargänget som ätit guldpytt, lekt med bucklan och delat ut fuckfingrar.

Båda klubbarna har baxat sig fram hit, till ett läge där de står 90 minuter från både himmel och helvete. Total extas eller total förlust.

Det gäller att fästa blicken åt rätt håll.

Om Blåvitt och Gnaget har något gemensamt så är det att de haft oerhört tydliga arbetssätt genom hela säsongen. Stefan Rehn och Jonas Olsson har haft Håkan Mild bakom sig, de har inte kompromissat i sitt ledarskap eller med sitt mod. I det nya IFK Göteborg spelar man energifotboll, med unga spelare som offrar sig hänsynslöst.

Stahre vred upp till max

I AIK har Mikael Stahre och Björn Wesström låtit karaktärsspelare vara karaktärer, så länge som de ställt upp på en väldigt tydlig spelmodell. Stahre började säsongen med att vrida upp farten till max, och efterhand lärde sig hans spelare att spela fotboll i den där farten.

Det kommer att bli en galen match i dag, en pulserande, intensiv adrenalinspruta rätt in i hjärtat. Det kan inte bli annat.

IFK Göteborg måste vinna, de kommer att vräka på med allt de har tills det burit eller brustit. Och om det burit, om Tobias Hysén sprungit in med 1–0, så är det AIK:s tur att ta över.

AIK är bättre på att kontra än vad Blåvitt är på att dominera matcher, men det behöver inte betyda ett förbannat dugg. Spelare avgör fotbollsmatcher, och mycket av den här kommer att avgöras av en tanig mittfältstuggare från Åsebro.

Sebastian Eriksson spelade inte 2007. Han märktes först när han drog på sig en huligantröja på guldfesten.

I år har han varit den bäst bevarade hemligheten i IFK Göteborg, med sitt sätt att vända spelet med sin vänsterfot. I eftermiddag ska han vikariera för Gustav Svensson och plocka upp den otrolige Ivan Óbolo, utan att tappa den konstruktiva dimensionen av sitt spel. Det är en oerhörd uppgift. Och Sebastian Eriksson är 20 år gammal.

En perfekt storm tar inga såna hänsyn.

En perfekt storm struntar i ålder, i form och i sympatier och snedstudsar. Den drar bara fram, och de som står kvar efteråt har vunnit.

– Den som inte älskar det här ska spela i division fem, inför 20 pers och en hund, säger Bojan Djordjic.

Just så. Och den som inte klarar att gå igenom den här perfekta stormen med ryggen rak och värdigheten kvar – det gäller både supportrar och spelare – förtjänar inte att vara här.

Mer än ett guld

Den här matchen handlar om ett SM-guld, och mer än så. För AIK skulle ett guld vara ett lyft som skulle kunna väcka en slumrande jätte med ekonomiska lerfötter. För IFK skulle ett guld vara en knuff i ryggen för Sveriges bästa talangskola. Resultatet i eftermiddag kan påverka maktförhållande längre tid än bara en vinter.

Jag tror att AIK löser det här, men tro är inget värt när det börjar blåsa.

Tobias Hysén kan göra mål på vad som helst, Kenny Pavey kan skalla in en boll genom stolpen, Kim Christensen kan släppa in mål, Jorge Ortíz kan bli utvisad efter sex minuter.

Vi kommer att få värdiga mästare, hur det än går.

Jag hoppas av hela mitt bultande hjärta att vi får en värdig matchdag också.