REVANSCHEN

Var ska vi börja?

Med Martin Mutumbas tandsmycken som syns överallt? Med hans mästartatuering? Med Bojan Djordjics färd från soptippen till toppen? Med gangster-Dulee som rusar runt i omklädningsrummet och skriker? Med en flabbande holländare som heter Jos Hooiveld? Med Flávio som juckdansar mot allt som rör sig? Mot den försiktige Ivan Óbolo som sitter med benen i kors och en argentinsk flagga över axlarna? Med den Millwall-mentale Kenny Pavey?

Vi ska inte börja någonstans, för Solnas eget Crazy Gang har precis kommit fram till slutet.

Tokjävlarna vann.

De gick hela vägen.

Efter 4011 svarta dagar kom en av guld igen, och även om Gamla Ullevi var en skam och en rodnad för svensk fotboll på många sätt (belägringen utanför, våldet, den vidriga fotbollsfascismen, hat- och slagscenerna efter slutsignalen) så var den största berättelsen den om ett 30-tal män och pojkar som fick en chans till. Någon kom från en halvkriminell bakgrund, någon var utskrattad, någon var en snackekäft, någon var för gammal, men de fick en chans till.

Och de tog den.

Vågorna vällde in mot Örlund

IFK Göteborg ställde alla frågor de hade i går. Med Elmar, Hjalmar och Alme i ryggen gick de in och blåste en stormvind rakt i ansiktet på AIK. Bolltrygga spelare som Bjarnason, Thomas Olsson och Stefan Selakovic gav dem kontroll och resten bara vräkte på. Hannes Stiller gjorde ett jättearbete för att störa Dulee Johnson, Sebastian Eriksson hade koll på Óbolo och vågorna vällde in mot Daniel Örlund.

Olsson styrde in en hörna, och Änglarna hade plockat hem guldet till Göteborg.

Det stannade där i 23 minuter.

Om första halvlek sa allt om hur mycket vi ska beundra det unga, prövade Blåvitt så sa resten allt om hur mycket vi ska beundra AIK. Eller, jag ska formulera om det:

Om Kamraterna krävde det absolut bästa av AIK så var det en kamratstödjare som lockade fram det.

Mikael Stahre är, säger han själv, ”en tjock fotbollsmupp från Stockholm”. Enda gången han jobbat utanför fotbollen var han kamratstödjare på en högstadieskola. Jag tror inte att det skiljer sig särskilt mycket från att vara tränare för AIK.

Han har tagit hand om speciella personligheter, krångliga karaktärer – och istället för att se det som ett problem har han sett det som en kvalité. Vore han sverigedemokrat hade han sparkat ut varenda en av sina spelare eftersom de inte ”anpassat sig till den svenska kulturen”.

Istället gjorde han svenska mästare av dem.

Martin Mutumba, smågangstern från Rinkeby, grät när han kramade om Stahre.

I år fick han en sista chans att göra något av sin karriär, och han gjorde något av den. I går fick han en sista chans att göra något av sin match, och han gjorde något av den också.

Blåvitt tappade greppet

Blåvitt tappade sitt grepp efter paus. Kim Christensen slängde bort ett par utsparkar, Ragnar Sigurdsson och

Erik Lund missade ett par uppspel, laget blev långt och uppspelen längre. Stahre flyttade över Mutumba till vänsterkanten och centrerade mittfältet.

Det jämnade ut sig, men AIK var inte särskilt vasst.

Efter 53 minuter skrev jag i mitt block att ”de måste byta ut Mutumba”.

Efter 54 minuter ordnade han ett guldmål.

Den lille São Paulo-pojken Antônio Flávio Aires dos Santos prickade in 1–1 på Mutumbas passning, den nedresta AIK-klacken började andas igen och resten var en väntan på en slutscen.

Den sista komplikationen: Stefan Selakovic skjuter ett skott i insidan av stolpen, högst upp i krysset.

Den sista scenen: Daniel Tjernström, Karlskoga, byts in efter 77 minuter och tio guldfria år. Han sliter hårt och stänger av kanalen som Erik Lund börjat anfalla i. Och med fem minuter kvar, när IFK gått ner på trebackslinje, får han en perfekt chip-passning från Dulee Johnson.

Daniel Tjernströms första tillslag är rätt värdelöst.

Daniel Tjernströms andra tillslag gör AIK till svenska mästare.

Gentlemän med raka ryggar

Svensk fotboll behöver sina gentlemän. Mitt i allt svineri behöver det raka ryggar som hos en Tobias Hysén (som själv gick ut och tackade sina fans) och en Daniel Tjernström (som fick vuxna män att vara otrogna mot sina fruar och flickvänner).

Till slut stod han där, barfota och lycklig, efter tio år hade han kommit fram.

– Jag har alltid trott på det här, inför varje säsong, sa han.

– Men jag har alltid haft fel. Väldigt fel, vissa säsonger.

Sen gick han in till ett omklädningsrum som stank av använd champagne, tog på sig en hemsk guldhatt och dansade på ett bord medan alla sjöng ”Tjerna till landslaget, chalala lalalalala”.

Daniel Tjernström kommer aldrig att spela i landslaget igen.

Men han kommer alltid att vara den som lyfte pokalen framför ett galet jävla rövargäng från Solna.

(Den gick visst sönder sen.)