Bank: Bästa laget vann – småtjejerna har blivit stora

VANCOUVER. Damkronorna kompetensspelar sig till 3–0 i en OS-premiär, och ni undrar vad det säger om laget. Till att börja med just det.

Att de är ett lag nu.

STOPP Kim Martin höll nollan i den livsviktiga öppningsmatchen mot Schweiz.

Thunderbird Arena är en tät, liten hall mitt på ett skolområde. Lite drygt 6 000 åskådare, liten rink, Stompin’ Tom Connors ”The good old hockey game” i högtalarna. Om det varit en lägenhet hade man kallat den ”lättinredd och funktionell, med möjligheter för den händige”.

I går kväll flyttade Sverige in, och de behövde lite tid på sig för att känna sig hemma, både i hallen och i OS.

Det gäller mycket. Det smäller mycket. Och på hemmaplan har alla redan glömt att Schweiz sköt ut Sverige i Kina-VM för två år sen.

Schweiz vann på straffar då, en match som förde med sig två saker.

Dels lyfte det damhockeyn, både i Schweiz och som internationell konkurrenssport.

Dels betydde det att Kathrin Lehmann packade ner en trasig gammal klubba i trunken när hon åkte till Vancouver.

För lite naivt

AIK-backen Lehmann – som stått i mål för Hammarby i fotbollsallsvenskan – slog den avgörande straffen mot Sverige i Kina. Innan hon åkte fram pratade hon med sin klubba (hockeyspelare gör sånt).

– Du, om du gör mål nu så får du åka med till OS.

Klubban fanns med, men den här gången var Sverige med också.

Efter sju-åtta skvalpiga minuter i början, när Schweiz var för naivt och Sverige för lite naivt och mest slog uppspel till icing, tog matchen form. Och när den gjorde det svarade det gula laget rätt på alla frågor.

Fysiskt? Katarina Timglas gick in och markerade. Viljemässigt? Tina Enström boxplaytäckte skott med hela kroppen. Skärpan? Kim Martin räddade ett friläge, och Danijela Rundqvist tryckte in ett direktskott från två meter för 1–0.

Schweiz hårdbelastade sin förstafemma, medan Peter Elander kunde coacha bredare och gå runt på fyra kedjor. Det var en inledningsmatch som inte hade något att göra med extasen från Turin, men om man nu ändå ska jämföra så är det väldigt tydligt att det här är ett nytt svenskt hockeylag.

Eller, rättare sagt:

Det här är ett svenskt hockeylag.

2006 var damkronorna ett gult tygstycke som spänts upp mellan Erika Holst, Maria Rooth och Kim Martin. De var på en helt egen nivå, spelade en helt egen idrott, och breddspelarna var knappt ens det.

Det är inte så längre.

Bär sina egna lass

I går såg vi inte mycket av Rooths handledsporr och helikoptersyn, och Erika Holst gjorde mest ett fullgott dagsverke. De behövde inte mer, för småtjejerna har blivit stora och bra nog att bära sina egna lass.

Pernilla Wiberg, som var en tuff sextonåring i Turin, har ännu snabbare fötter nu och vågar dubbelt så mycket. Klara Myrén, 18, är en avig kalv med taggtråd i.

Och när en och annan schweizisk kobjällra började låta oroväckande mycket mitt i andra perioden letade Cecilia Östberg, 19, upp dagens snyggaste Gretzky-assist bakom målet.

2–0, Tina Enström. Ingen ko på isen.

Det blev 3–0 till slut, efter en match som mest handlade om konsekvent kompetens. Bästa laget vann. Ville man hitta något mer hoppfullt än så så fick man titta långt bak, allra längst bak.

Där stod Kim Martin och såg ut som en medaljmålvakt.

Sexton skott, sexton räddningar, den bästa var en spliträddning i tre mot fem i sista perioden men den viktigaste var en iskall fri­lägesräddning när kvalitetsnamnet Darcia Leimgruber gled igenom och det ännu var 0–0.

– Hade vi fått in den hade det kunnat gå annorlunda, sa Kathrin Lehmann.

Det kanske det hade. Men det där är ukroni, diskussioner om vad som kunde varit om inte om.

Sverige vann med 3–0, Sverige kommer att gå till semifinal och Sverige kommer att göra det med en målvakt som vet att hon är i form.

Den här gången kommer hon dessutom med ett helt lag framför sig.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.

Följ ämnen i artikeln