MIRAKULÖST

Före OS pratade jag med Lag Norberg om curling som relationsterapi, om hur man måste arbeta på lagdynamiken ungefär som man arbetar på en relation. De är bara fyra stycken, och faller en faller alla.

– Det är precis som i en vanlig relation. Man måste hjälpa varandra och peppa varandra, även när det går tungt, sa Anna Le Moine.

Det var enkelt att förstå, curling handlar till hälften om att inget lag är starkare än sin svagaste del.

Problemet är att till andra hälften handlar curling om den stora ensamheten.

Och i natt var ingen ensammare än Cheryl Bernard.

Stora matcher avgörs oftast av millimeter och matchvana, och Sverige hade allt på sin sida inför finalen mot Kanada.

Kanada-skippern Bernard ledde sitt lag in till OS-finalen inför hela Olympic Centre, 5600 kanadensare, upp och tjöt som på en pojkbandskonsert. Hom hade hemmaplan, hemmafördel, fördel av sista stenen.

Men Bernard visste fyra saker. Hon visste att Kanada inte vunnit ett OS sedan 1988, hon visste att hon hade en förkylning att dras med, hon visste att det här var hennes första final i hennes första stora, internationella mästerskap.

Och hon visste att inget av det där gällde för Anette Norberg.

I början såg det också ut som ett erfaret Sveriges lek med ett nervöst Kanada. Det är möjligt att det var ett misstag av Cheryl Bernard att försöka hantera matchen med att spela defensivt, men det var precis vad hon gjorde.

Hon kände gulddoften

Första omgången var knuff-curling, 1-3-1-curling, catenaccio-curling, Arsenal 1993-curling. Nån gång i slutet av första omången skrek en av få svenskar i publiken ”boring!”, och när Bernard väl bestämde sig för att spela var hon för försiktig.

Hon hade chansen på en tvåa, kanske till och med en trea i andra omgången – men nådde inte fram. Kanada fick 1–0, Sverige fick initiativet och efter en kontrollmätning i femte omgången.

De hade matchvanan, de hade millimeterna på sin sida och de hade fått matchen precis dit de ville.

Om det luktade guld?

Det osade guld, det stank så att det klibbade i luftrören.

Det är möjligt att Anette Norberg kände det också, för när Kanada började pressa och våga, inte desperat men tufft – då klarade inte Sverige av det. Sjunde omgångens sista sten var det stora testet, den stora ensamheten, och det enda jag visste var att jag litade på Norberg som man litar på en livlina eller en flytväst.

Hon hade gjort det här förut, hon hade varit här förut, och hon har den där isblicken som skär genom väggar, flygplan och granit.

Men blicken sprack när stenen lämnade handen, när hon såg att den inte nådde fram och att matchen svängt på ett ögonblick.

Med två omgångar kvar ledde Kanada, och sedan stängdes nödutgång efter nödutgång, rakt över svenskornas blåmålade fingernaglar. Plötsligt var det det där desperationen fanns, där man började göra den sortens små misstag som växer sig större och större för varje dragning.

Cheryl Bernard, kvinnan som fått hela Kanada och halva USA att bli förälskade i curling (och henne, häromdagen var det en i publiken som friade till henne), tänkte inte ge ifrån sig den stora, gyllene chans som hon fått gratis.

Kanada hade redan avgjort, hallen hade exploderat, OS-guldet hade flyttat hem till landet som älskar curling mer än något annat land.

En stor svensk segerkyss

När Bernard skulle dra hem den sista stenen åkte Anette Norberg fram till Eva Lund, de log mot varandra och slog händerna mot varandra. Ingen mer ensamhet, det var över, färdigt. Bernard skulle bara sätta den enklaste av stenar för att vinna ett historisk guld.

– Chance of a lifetime, sa tv-kommentatorerna. Ett livs chans.

Alla såg hur enkelt det var.

Alla utom Cheryl Bernard.

Med en miss som kommer att bli historisk rasade hon genom natten, Anette Norberg fick en chans till i särspelet – och tvingade Bernard till en sistasten som var värre och svårare.

Det gick ett sus av is och sorg genom hallen när den närmade sig, när den missade målet och Sverige hade blivit mästare igen.

Cheryl Bernard är en av OS-historiens mest klassiska förlorare.

Lag Norberg är bara OS-historia och klassiska. Det blev glädje igen, det blev guld igen och… eftersom ni frågar:

Jo, det blev en stor, svensk segerkyss igen.

En sån jävla kyss.