Ett 22 år stort hål är borta

Chansen var borta, möjligheterna slut, på sätt och vis kändes det som att Sveriges hela OS var färdigt och över.

Vi skulle bara packa ihop, ta rygg på Hellner genom en femmil, säga hejdå och åka hem. Det fina är att vi allihop hade glömt en sak i vår planering.

Vi glömde säga nåt till André Myhrer.

Mest berodde det så klart på att ingen trodde att det behövdes. Myhrer hade gjort bort sig i storslalomen, och i slalomen ­hade han åkt ett förstaåk som möjligen skulle kunna bädda för en halvljummen, halvt meningslös sjätteplats. Så ­kunde han åka halvnöjd hem till Hälsingland och halvnynna på den halvsensationellt ösiga låten han spelat in före spelen, den om att han skulle ”komma hem med metall i sin hand”

En desperat satsning

André Myhrer kunde åkt hem från grådasket i Whistler Creekside som en av OS halvfigurer.

Men André Myhrer struntade helt i det.

Han vräkte sig ut i det där dasket med knutna nävar och Anja Pärson-blick och räckte långfingret åt alla hedersamma sjätteplatser.

Det var ett fullständigt galet åk, en desperat satsning som kunde slutat i vilken hundradel som helst. Huvudet ­satte en fart, och testade om benen hängde med.

Myhrers ben gjorde det, ingen annans.

Alla gör misstag i slalom, det ingår, det avgörande är hur man hanterar missarna, hur man kommer ur dem och hur mycket tid de kostar.

Myhrer hade ett par slag i sitt åk, var ­lite illa ute i mittpartiet – men han tappade aldrig farten.

Efter första åket rände han staven i snön, efter andra åket – OS bästa åk – ­pekade han med båda händerna och knöt högernäven i en gest som sa att ”där har ni”. ­Razzo Razzoli Tomba-åkte hem guldet, Ivica Kostelic tappade tillräckligt lite för att ta silvret, men till slut kunde André Myhrer kvittera in de tre hundradelarna han hade emot sig i Turin och stå där med ett brons.

Ett 22 år stort hål är borta

Han såg lite bortkommen ut. Generad, nästan, med tvådagars skäggstubb och mössan nerdragen över de där speciella ögonen som får en att tänka på Thomas Fogdö.

André Myhrer har inte vant sig vid det här. Inte vi heller.

De svenska herrarna hade inte tagit en alpin OS-medalj sedan Bulan Eriksson bragdsatsade sig ner till ett brons i Calgary. Glappet blev 22 år långt, men det finns inte längre.

Det roligaste med André Myhrers bronsmedalj är inte att han lyckades vara bäst när det gäller.

Det roligaste är att han ju borde vara så här bra hela tiden.

Alla har pratat, både högt och länge, om vilken gigantisk kapacitet han har, om en unik talang som ofta åker snabbast i världen men aldrig gör det i två åk.

I går ­räckte ett bra åk, en rasande satsning, till en tung bronsmedalj för en kille som gick tre år utan en pallplats i världscupen. Stort för Myhrer, skönt för Sverige, och – hoppas jag – viktigt för svensk slalom.

Tillbaka i ljuset

Hela det där pojkbandet som slog igenom häromåret har haft väldigt svårt att leva upp till resultaten de gjorde och förväntningarna de förde med sig.

Nu var de, som landslag, bara ett åk ifrån att få lämna Vancouver med ytterligare en tung ryggsäck, ytterligare ett mästerskap som bekräftade att de bara var bra när ingen tittade.

Det var inte bara André Myhrer som ­behövde den här kicken, men det var han som lämnade den där ryggsäcken i starten och kastade sig ut.

När han kom ner hade han inte bara sett till att SOK nått sitt mål på tio medaljer, han hade också lyft svensk slalom från källarmörkret och upp i ljuset igen.

Ingemar Stenmark vann guld i slalom 1980, André Myhrer vann brons 2010.

Jag tror inte att vi ska behöva vänta lika länge på nästa OS-medalj.