Bjurman: Kronwalls blick skrämmer mig

Därför vinner Tre Kronor

SPORTBLADET

SOTJI. Nu har jag sett Niklas Kronwalls blick.

Därför tror jag på svensk seger när Sverige stannar för hockeyklassikern i dag.

Den var både hård och upprymd och just så har den alltid sett ut när han vunnit de allra största matcherna.

Niklas Kronwall kan vara den snällaste människa som någonsin snörat på sig ett par skridskor.

Han tar sig alltid tid med alla, svarar intresserat och utförligt på alla frågor, ler ständigt och går knappt ens att föreställa sig som grinig eller, än mindre, elak.

Tills han står inför de verkligt stora matcherna. Slutstspelsbataljer mot Chicago. Stanley Cup-finaler. Och semifinaler i olympiska vinterspel...

Då förändras något i de pigga, vänliga ögonen. De blir hårdare. Får en beslutsam skärpa. Börjar glöda.

Jag har under snart ett decennium i Nordamerika sett det vid några tillfällen när allt drivits till sin spets för Detroit Red Wings – och jag såg det i går igen, när Tre Kronor hade svettats färdigt i den hutlöst kalla träningshallen i Bolshoy Ice Dome och ”Open Ice”-tacklingarnas Rembrandt kom ut i den mixade zon där mediarepresentanter trängs som boskap för att få ­sina citat.

Han var för all del glad då också, för att inte säga upprymd – och det hör till bilden, det med. Han älskar ju att spela hockey och aldrig är hockey roligare än när insatserna blir riktigt höga och pojkrumsdrömmarna antigen kan slå in eller krossas.

Do-or-die-drama

Som Mats Sundin – en man det inte skadar att tänka på inför do-or-die-draman mot Finland – brukar svara när han får frågor om vad han saknar från hockeyn:

– Det finns inget i det civila livet som motsvarar det man känner när man ska spela viktiga hockeymatcher.

Kronwall håller med och bubblar av glädje i vetskapen att han som en av få utvalda får uppleva just den typ av Buster-duell han fantiserade om i månskenet på Veddestavallen som knatte.

Men som sagt: Efter träningen i går fanns det där andra i blicken också, det som nästan skrämde en smula innan exempelvis Detroits finalmatcher mot Pittsburgh 2008 – då han tillsammans med Henrik Zetterberg och Nicklas Lidström bärgade Stanley Cup-titeln åt Wings med en obegriplig bragdinsats under ett nästan två minuter långt tre-mot-fem-underläge – och som säger:

”Nu är det allvar. Nu ska jag ut i strid. Nu kan jag bita av järnvägsräls med tänderna för att hjälpa mitt lag till en seger vi aldrig glömmer”.

Det gick att spåra samma blandning av och uppsluppenhet och nyladdad skärpa även hos ­andra Tre Kronor-stjärnor som klev av den sönderåkta träningsisen.

Till och med Alex Steen, som är så ­besvärad av att stå i centrum och tycker så illa om att prata om sig själv att han lätt uppfattas som grinig och otrevlig fast han egentligen också är en sån ­vänlig själ, sprätte till av upphetsning vid kravallstaketet som skiljer olympierna­ och boskapen åt.

– Fan, vi ska spela semifinal-OS. Det ska bli så otroligt kul, sa han och skrattade lyckligt.

Henke redan inne i bubblan

Intill stod Daniel Daniel Alfredssons med ett självsäkert leende och berättade om sin barnslighet och bortanför honom en Henrik Lundqvist redan på väg in i den bubbla ingen annan, allra minst lagkamraterna, får tränga in i när de stora stunderna närmar sig...

Jag är fullt på det klara med att Finland hittills spelat mycket bättre ishockey än Sverige i Sotji.

Men vi har Niklas Kronwalls blick nu.

Därför tror jag att Tre Kronor vinner ändå.