”Kung Henrik”

Bjurman: ”Henke” är ledaren i Tre Kronor nu och han älskar det

SPORTBLADET

SOTJI. Minuterna efter att han fullbordat karriärens bästa landskamp lutar sig Nicklas Bäckström mot ett räcke i den kaotiska mediazonen, ler lyckligt och säger nästan drömmande:

– OS-final...det ska bli så fruktansvärt roligt att spela den matchen.

Precis.

Det är nu hockeyfesten börjar på riktigt.

Det är nu varje byte blir helt oförglömligt.

Det är nu pojkdrömmarna kan slå in.

Att det alltid blir likadant...

Vi gnäller och gnölar och stånkar över hur Tre Kronor spelar under grupp­matcherna i de stora turneringarna. ­Sedan går de till final i alla fall.

Nu är vi där igen.

Trots att förstecentern Henrik Sedin och ende powerforwarden Johan Franzén inte kunde komma hit, och trots att allra bäste spelaren och lagkaptenen Henrik Zetterberg tvingades avbryta turneringen efter enda match, ska Sverige spela OS-final i morgon.

Mot Kanada.

Det är otroligt och fantastiskt och vad ni vill. För en gångs skull har alla superlativer verkligen täckning.

Men så lyckades Tre Kronor åstadkomma den nödvändiga kvalitetshöjningen i spelet också – i exakt rätt ögonblick. Flera av de viktigaste pjäserna svarade inte bara för Sotji-turneringens klart mest lysande framträdande. De gjorde sina karriärers bästa landskamp.

Selänne darrar fortfarande

Nicklas Bäckström var till exempel helt enorm som ankare i den där förstakedjan som nu börjat spinna som en ­Ferrari-motor. Granitblocken från ­Chicago, Niklas Hjalmarsson och Johnny Oduya, visade precis varför de är Stanley Cup-mästare, i synnerhet när de tillsammans med lagkamraten Marcus Krüger dödade det långa tre-mot-fem-läget i första perioden; antagligen ett helt avgörande skede i matchen. Niklas Kronwall, kaptenen, såg i sin mäktiga härförarroll ut som en hockeyns Johan Mjällby och neutraliserade Teemu Selänne med en hel serie bomber till tacklingar den finländske ­legendaren förmodligen fortfarande sitter och darrar åt. Jonathan Ericsson har aldrig varit bättre överhuvudtaget. Och Erik Karlsson....vad säger vi om denne Erik Karlsson? Nu har han avgjort en OS-semi också. Med ännu ett rykande slagskott. Den oemotståndlige entertainern från Landsbro på småländska höglandet håller på att bli lika folkkär som Carola, kungen, Lill-Babs, Mats Sundin och Foppa .

Att påstå att Henrik Lundqvist gjorde sin allra bästa match i landslaget är kanske att ta i. OS-finalen i Turin – ni vet, den förra han spelade! – står fortfarande ut i rätt bländande relief. Och målet Olle Jokinen fick skrämma upp oss med i andra perioden i den här matchen var ju faktiskt en liten tavla; han ­trodde det skulle bli icing, slappnade av i ett ögonblick och plötsligt hittade ­Jokinen ett hål vid stolpen. Men han gjorde några hutlösa räddningar också, med benparaden på Selännes öppna ­läge i början av fajten som särskilt förbluffande utropstecken. Dessutom uppträdde han återigen med en pondus jag visserligen sett även i New York, men aldrig riktigt så markerad och påtaglig. ”Henke” är ledaren i Tre Kronor nu, på nästan samma sätt som Mats Sundin var det förr om åren, och han älskar helt ­uppenbart att vara det.

Kungen lyser i mixade zonen

Efteråt står han, kungen av Manhattan, bara och lyser i den mixade zonen. Det gör de allihop, Tre Kronor-hjältarna.

De är så satans glada. Inte just för att de vunnit mot Finland. Utan för att de ska få spela OS-final. Mot Kanada.

– Det ska bli så fruktansvärt roligt, hör jag både Lundqvist, Bäckström, Kronwall, Karlsson och Hjalmarsson säga.

Ingen gör sig några illusioner om att någon särskilt lätt uppgift väntar. ­Snarare den svåraste någonsin, kanadensarna var snuskigt tunga och bra i sin semi mot USA i går kväll.

Men det spelar liksom ingen roll. Det är den här sortens matcher hockeyspelare drömmer om när de är små knattar, det är den här sortens matcher de aldrig glömmer, det är den här sortens matcher de gör vad som helst för att få vara med om – och ännu mer för att få vinna.

Jag säger det jag också;

Det ska bli så fruktansvärt roligt!