Bjurman: Winter Classic är kul för de som gillar jippon

Men årets match höll förhållandevis hög klass

1 av 11 | Foto: Reuters
SPORTBLADET

WASHINGTON. Det var en rätt bra match i år – för att vara Winter Classic.

Men det där ”för att vara” går tyvärr inte att komma runt ens när det är två så magnifika lag som Washington Capitals och Chicago Blackhawks som går i clinch under bar himmel.

NHL:s friluftsaktiviteter är och förblir jippon utan riktigt idrottsligt värde.

Jaha, nu kommer sur-Bjurman här och kackar på karnevalen igen.

Typiskt, inte sant.

Men missförstå mig inte för mycket.

Jag hajar att de drygt 42 000 som hade packat in sig i det behagliga solskenet på basebollarenan Nationals Park i centrala Washington under nyårsdagen hade skoj i folkfest-yran och jag inser att det är roligt för spelarna att få bryta vardagens serielunk med något så exotiskt som matcher i det fria.

För att nu inte tala om hur mycket jag förstår av NHL:s bevekelsegrunder. Ligan tjänar ohyggliga pengar på att några gånger per år flytta ut ur sina, publikt sett, begränsade hallar och kommer fortsätta fylla spelschemat med friluftsevenemang så länge the almighty dollar har något värde.

Hade i alla fall tur med vädret

Dessutom tycker jag alltså att årets match höll förhållandevis hög klass. Vädret var – bortsett från den bländande glansen i isen under första perioden – idealt, flertalet av de två kanonlagens stjärnor hade uppenbarligen kommit för att spela och dramatiken i slutet födde säkert nya hockeyfans både på läktare och framför tv-apparaterna.

Ja, kanske var det rentav den bästa Winter Classic som överhuvudtaget spelats.

Men – och detta ”men” sitter i sten, år efter år – matchen var ändå sämre än den varit om Capitals och Blackhawks hade mötts i gamla tråkiga Verizon Center några väl- riktade slagskott norr om baseboll-anläggningen.

Och då menar jag både rent kvalitativt och i publikhänseende.

Onormala missar

En back av Brent Seabrook-kaliber hade under normala omständigheter inte fäpplat bort pucken på offensiv blå som han gjorde vid Eric Fehrs 1–0-mål, hans kollega Duncan Keith – Norris Trophy-vinnaren – hade inte skjutit i luften under det fem-mot-tre-läge som måhända avgjorde hela matchen och Alex Ovechkin hade inte börjat slå vinda passningar i stället för att ladda granatkastaren när det luktade mål.

Kanske hade inte domarna – de som tycktes allra mest bländade av solen – tagit så många hårresande utvisningar heller...

Men så blir det när de yttre omständigheterna förändras så dramatiskt och de så kallade elementen plötsligt spelar in.

Slump och tillfälligheter och konstiga snedstudsar får för stor betydelse.

Skulle de nämnda stjärnorna mot all förmodan ändå ha begått samma misstag inomhus hade åskådarna kunnat se varför på ett annat sätt.

Den verkliga pulsen uteblir

Jag satt på en av de bästa platserna i hela Nationals Park i går, praktiskt taget rakt ovanför isen, men var för det mest ändå helt lost utan tv-bilder och kikare.

Då är det svårt att få upp riktig puls.

Så slutsatsen blir samma tråkiga som vanligt:

Winter Classic är en oslagbar happening för de som vill upp- leva just happenings.

Men mindre kul för den som vill titta på bra hockey.