Niva: Jag konstaterar att döden slagit klorna i fotbollen – igen

SPORTBLADET

ATEN. En knapp vecka har jag tillbringat i Aten.

I samband med söndagens derby skrev jag en artikel om rivaliteten mellan Olympiakos och Panathinaikos, om hur den faktiskt kunde kosta människoliv.

I dag tvingas jag konstatera att döden än en gång slagit klorna i den grekiska fotbollen.

När jag tänker tillbaka på stämningen runt Karaiskaki-stadion i onsdags kväll är det några ögonblicksbilder som kommer upp i huvudet.

Allt det där klottret om ”hooligans” och ”fanatics” på väggarna.

Den där supporterfalangen där alla hade samma engelska blockbockstäver på sina röda jackor: ”We are ready to die for you”.

Ibland är ord just bara ord, men ibland är de också något annat.

I Aten är snacket på riktigt.

I Aten finns en obehagligt stor grupp fotbollsfans som är fanatiker på riktigt, folk som faktiskt kan tänka sig att gå i döden för sin klubb.

Parallellen till det religiösa våldet i Mellanöstern går inte att dra in i absurdum, men den fungerar bättre än någon annan liknelse för den som vill förstå varför unga fotbollsentusiaster mördas på grekiska gator.

Där som här har en i grunden positiv tro förvanskats till fundamentalistisk idioti.

Där som här finns en öga-för-öga-mentalitet som gör att våldsspiralen aldrig verkar få ett slut.

Det senaste dygnet har pappan till den knivmördade 24-åringen intervjuats nästan non-stop i de grekiska medierna.

Pappan söker hämnd

Först pratade han i rasande affekt, men även sedan han lugnat ner sig en aning har budskapet förblivit detsamma:

Han ska hämnas. Han ska leta upp de Panathinaikos-fans som dödade hans son, och han ska i sin tur döda dem.

Någon annan rättvisa litar han inte på.

För knappt tio månaders sedan höggs en 22-årig Panathinaikos-supporter ihjäl i samband med en damvolleybollmatch mellan Olympiakos och Panathinaikos.

För en knapp månad sedan kollapsade rättegången mot de misstänkta gärningsmännen. Trots att vissa av dem hade erkänt delaktighet var förhörsprocessen så undermålig att domstolen tvingades underkänna den helt.

Vreden har vuxit sedan dess.

Exakt vad som föranledde mordet i onsdags är inte klarlagt – vissa poliskällor har antytt att det handlade lika mycket om droger som om fotboll – men det som är säkert är att en ung Olympiakos-supporter dödats av en grupp Panathinaikos-fans.

I Aten är det tillräckligt med information för att våldslavinen ska växa.

Hur den ska stoppas är det ingen som vet.

Samtidigt som den enorma passionen dödar grekisk fotboll är det naturligtvis den andra sidan av svärdet som håller den levande.

Herrejävlar, när den helt ofantliga läktarsången vällde över mig efter att Olympiakos gjort 4-0 i onsdags var det en av mina tio största fotbollsupplevelser någonsin – men precis som vanligt tycks det svårt att både äta kakan och ha den kvar.

England har som enda europeiska land lyckats kväva ett stort huliganproblem. Där har vägen till en säkrare fotboll skapat själlösa polisstater till arenor, där passionen, intensiteten och stämningen ofta saknas helt.

Vrede och – förståelse

Grekisk fotboll har hittills inte varit beredd att betala det priset, och att påstå att Aten var en stad i chock i går vore att ljuga.

Även om det fanns vrede och förstämning i luften fylldes den också någon sorts resignerad förståelse för att dåliga saker händer i samband med fotboll och att showen trots allt skulle fortsätta.

Det fanns en 4–0-seger att jubla över, en 4–0-förlust att smälta.

I tidningskiosken ser jag tidningar med sorgsna framsidor tryckta helt i svart, men det är Panathinaikos-trogna tabloider som sörjer resultatet snarare än något annat.

I bilen på väg ut till flygplatsen hör jag hur ett par radiopratare sjunger skadeglada Olympiakos-sånger.

Kanske är det ett sätt att inte låta döden vinna. Kanske är det ett sätt att blunda för att den finns.