Mästarlag tar poäng när det går dåligt

SPORTBLADET

NORRKÖPING. Sju sorger, åtta bedrövelser, nio långtidsskador och tio matcher.

En tredjedel av allsvenskan är spelad.

Fråga mig inte hur det gått till – men ett segstartat, skadeskjutet AIK är med i guldjakten.

Det finns en tanke om topplagsmentalitet som härstammar från amerikansk idrott.

Enligt den så går en lång säsong att dela upp i tredjedelar.

Är ni ett av seriens bättre lag så kommer ni ofrånkomligen få en tredjedel då spelet flyter, målen ramlar in och poängen kommer mer eller mindre automatiskt.

Den är relativt ointressant.

Det är de andra två tredjedelarna som skiljer mästarlag från förlorare.

Ni kommer att hamna i en period av någorlunda normalitet – vinner en del, tappar en del – och ni kommer framförallt att drabbas av en tid då egentligen ingenting fungerar.

Vad gör ni då?

Vad tar ni med er ut på andra sidan?

Kännetecknet för ett mästarlag är inte att det spelar jätte-jättebra i medgång – det är snarare att det får med sig fler poäng än det egentligen förtjänar i motgång.

Egentligen har ju det här varit en jävla vår för AIK.

Spelet har hackat, skadorna har hopat sig, större eller mindre skandaler har briserat i stort sett varje vecka och krisen har ständigt lurat bakom nästa hörn.

De har jobbat i motvind – så vad har de lyckats skrapa ihop?

Arton pinnar. En fjärdeplats i allsvenskan.

Signifikativ match

AIK har lärt sig att snatta åt sig poäng som ligger lösa. De pressar fram derbykryss mot Hammarby, flipprar in en segerboll mot Halmstad och åker hem från Norrköping när det står

1–2 på tavlan.

Matchen igår var på många sätt signifikativ.

De svartgula spelade riktigt bra i första halvlek. De karvade fram passningsvägar genom Norrköpings porösa mittfältsdiamant i stort sett när de ville.

De fick fram mängder av chanser – utan att få utdelning.

I andra halvlek skapade de sedan inte en enda riktig möjlighet – men fick två mål och tre poäng i säcken.

Granskar man insatsen finns det mängder av positiva aspekter nere på detaljnivå. Där finns ett outnyttjat offensivt sparkapital i Dulee Johnson, en Ivan Óbolo som blir dubbelt så nyttig med en riktig djupledsforward framför sig, Per Karlsson och Nisse Johansson som äntligen börjar se ut som ett propert mittbackspar…

…men det är inte essensen med den här våren, eller ens med den här matchen.

Sammanfattningen visar i stället upp ett lag som spelat dåligt, men klarat sig bra.

Den visar ett AIK som är med.

I november 2002 satt jag på Idrottsparken i Sundsvall och såg IFK Norrköping åka ur den högsta serien.

Snart sex år har gått sedan dess, utan att ”Snoka” vunnit en enda allsvensk match.

Särskilt nära var de inte i går heller. Laget var felbalanserat från start, med sin vidöppna mittfältsdiamant.

– Tidigare har vi fått kritik för att vi spelat för försiktigt. Ikväll försökte vi vara mer offensiva. Vem tackar oss för det när vi får två mål i arslet? Ingen.

Nej, det stämmer, Sören Cratz.

Ingen tackar ett lag som konstant underpresterar.

Åker Norrköping ur har de bara sig själva att skylla.

Det finns både två och tre lag i den här serien som har sämre spelarmaterial.

”Det gjorde ni bra, bortafans”

Bland det bästa med den här kvällen var att vi återigen fick se en allsvensk match inramad av den gungande bortaklack den förtjänade.

Som den store Jock Stein sa:

– Fotboll utan fans är ingenting.

Fotboll med fans som mest förstör är visserligen inte heller någonting, men den diskussionen hör som tur är inte hemma i den här texten.

Ett par tusen AIK-fans åkte mot sydväst och gjorde – så vitt jag vet – inte annat än att blockera motorvägen, dricka öl och sjunga fram sitt lag.

Det gjorde de bra.

Tack för ikväll, killar och tjejer.