Seger mot Tyskland – då exploderade Kroatien i glädjefnatt

Kroatien är allt ett landslag ska vara – inget lag glädjer sitt folk mer

segerrusiga fans Glädjen visste inga gränser när Kroatien slog Tyskland.
Foto: AP
segerrusiga fans Glädjen visste inga gränser när Kroatien slog Tyskland.
SPORTBLADET

KLAGENFURT. De brinner och de vinner.

Darijo Srna tacklar in bollar i mål, Slaven Bilic stormar planer och Kroatien slår Tyskland.

En hyllning till ett landslag som är allt ett landslag ska vara.

Med en fråga i huvudet tog jag mig än en gång hela den ändlösa vägen från Basel uppe i nordväst till den märkliga lilla EM-orten Klagenfurt nere i sydost.

Är de på riktigt?

Är Kroatien verkligen ett lag som kan vara med och utmana om titeln?

Nu vet jag.

Nu vet jag, Tyskland och hela jävla Europa.

Efter en halvblek premiär var det nog fler än jag som grubblade över vilket som var Kroatiens rätta ansikte.

Var det här ett lag som pressades sönder av Österrike eller ett lag som åkte och tog sig friheter på Wembley?

Svaret låg en taktisk korrigering bort.

Ut med den trubbige Petric, in med hyperlöftet Rakitic. Bort med ett rakt 4-4-2, dit med ett sorts 4-1-4-1 i stället.

Bitarna föll på plats. Kroatien blev återigen det där laget vi såg i kvalet, det där laget som behärskar alla sorts matchbilder i stort sett lika bra.

Den viktigaste kvaliteten hos de schackrutiga är att de är så förbannat flexibla.

Vill de passa runt bollen är de nästan lika bollskickliga som Spanien.

Vill de sjunka lågt har de tempo för att kunna spela omställningsspel.

Vill de spela tufft är de tillräckligt fysiska för att stå tå-mot-tå med ett grottgäng.

Surfade på patriotism

När allt stämmer har Tyskland en högre högstanivå, men som jämförelse är de

beroende av att skapa fart i matcherna. Lyckas motståndarna dra ner tempot blir de passiva och sårbara.

Sedan har Kroatien den där sista ingrediensen också, den där fascinerande x-faktorn.

När de tog de VM-brons 1998 surfade det kroatiska laget fram på en gigantisk våg av stolt patriotism. De jugoslaviska krigen var färska, självständig-

heten låg bara några år tillbaka i tiden.

Nu har det gått ytterligare tio år, men den där jättevågen har inte ebbat ut.

Laget innehåller inte längre några spelare som varit krigsfångar eller några som sparkat ner medlemmar av en serbdominerad poliskår – likafullt består det fortfarande av elva män som sätter större

värde i att spela för sitt land än andra fotbollsspelare.

Lilleputten vann mittkampen

Såna saker är visserligen enkla att

säga, men det här gänget bevisar gång på gång att orden verkligen har innehåll.

Hör man den fullständigt, fullständigt fenomenala klacken blåsa bort hela Klagenfurt och ser man lilleputten Luka Mo

dric vinna närkamper mot Ballack och Frings – då kan man aldrig påstå att det kroatiska landslaget är ett lag som vilket annat som helst.

Vi svenskar skrävlar gärna om vilken framstående idrottsnation vi är, trots att vi bara har nio miljoner invånare.

Det kan vara nyttigt för oss att komma ihåg att det bor färre än 4,5 miljoner i Kroatien. Enbart trakten runt Split – en stad med en befolkning på drygt 200 000 – har fostrat 70 olympiska medaljörer.

Saknaden av Eduardo stor

Jag tror inte att Kroatien kommer att vinna EM. De har en för tunn trupp och är framförallt en riktigt bra anfallare – säg en Eduardo – ifrån att ha en riktigt rejäl chans.

De kommer däremot att spela fotboll som gör slut på allt syre i luften , slugga sig fram till semifinal och glädja sitt folk på ett sätt som inget annat kan.

Gudarna ska veta att det också är värt något.

Till sist.

En knapp vecka in i de europeiska mästerskapen har ingen spelare född i Tyskland, Italien eller Frankrike gjort ett enda mål.

Brasilien-födda spelare har gjort tre.

Där har ni också en bild av den europeiska fotbollen år 2008.