Ett lag som inte bryr sig om vad som är möjligt eller omöjligt

SPORTBLADET

GENÈVE. Hur står det till med solen? Lyser den fortfarande?

Var är stjärnorna? Har de flyttat på sig?

Turkiet verkar nyss ha rubbat hela världsalltet.

Slutsignalen har nyss gått på Stade de Genève och det finns inte längre någonting att hålla fast sig vid.

Tid och rum har upphört att existera. Gränsen mellan himmel och jord har suddats ut. Det är kaos här. Totalt och fullständigt kaos.

Fans är nere på planen och spelare är uppe på läktaren. Några bänkrader nedanför mig har ett halvdussin turkar bildat en tv-puckshög, bredvid dem håller en kille på att hoppa grodhopp från stol till stol och ett par meter till höger står en snubbe och kastar upp sedlar i luften av någon anledning.

Jävlar, där flög en fez förbi, några decimeter från mitt öra.

Långt där nere på läktaren ser jag hur en ensam krycka ligger övergiven. Jag antar att personen som en gång ägde den inte behöver den längre.

Jag förmodar att det här miraklet även botat de sjuka.

Går det att analysera den här upplösningen? Går det att dra några vettiga slutsatser av den? Jo, ett par konstateranden kan vi i alla fall göra.

Cech gör för många misstag

För det första – Turkiet är ett lag som inte bryr sig särskilt mycket om vad som är möjligt och omöjligt.

För det andra – Petr Cech gör alldeles för många misstag för att någonsin vara aktuell att kallas världens bästa målvakt.

Men utöver det? Vad säger man?

Jag letar i fotbollsgömmorna efter parallellhistorier, utan att hitta riktigt rätt. Frankrike mot England 2004? Spanien mot Jugoslavien 2000? Man United mot Bayern München ´99? Blackpool mot Bolton ´53?

Det är klart att likheterna finns där, men de matchernas psykologiska sammansättning var annorlunda.

Nej, för att hitta samma känsla måste jag byta idrott och förflytta mig 22 år tillbaka i tiden, till en ishall i Moskva.

Det var på den tiden som folk fortfarande brydde sig om en sport som heter ishockey, och Tre Kronor spelade mot Finland.

Med 40 sekunder kvar låg de under med 4–2. Finland hade sin första VM-medalj genom tiderna i tryggt och säkert förvar.

Då reducerade ”Masken” Carlsson – och de blåvita gick i bitar. När de tappade tekningen som följde rusade fem finnar omedelbart mot den svenska puckhållaren.

Robert Nordmark kunde lätt slå en rak passning igenom hela motståndarlaget – en så kallad tjeckpassning, förresten – och ynka nio sekunder efter reduceringen kunde en frispelad ”Mask” även kvittera.

Ni ska slippa hockeyn nu, men jag släpade upp den här gamla matchen eftersom mekanismerna var så gott som identiska i Moskva 1986 och i Genève 2008.

Ett obegripligt tappert lag

Det andra målet blir bara möjligt då försvaret plötsligt tappar alla grundläggande kunskaper i att formera sig.

Fryser ni bilden när ni tittar på reprisen av Super-Nihats avgörande mål ser ni att tjeckernas hyllade Serie A-backlinje plötsligt har bildat en ihålig diamant på en femmetersyta. Kosmologen Stephen Hawking hade inte haft några problem att trä in en djupledsboll genom det försvaret – och han har ändå suttit i rullstol i 45 år. Nu vet jag i och för sig inte om han gör det längre.

Turkiet är i EM-kvart och när jag tittar efter ligger den där kvarlämnade kryckan fortfarande kvar på läktaren.

Ett obegripligt tappert turkiskt lag har givit mig och alla andra på den här arenan ett minne för livet. Jag har visserligen extremt svårt att se hur ett skadeskjutet och avstängningsdrabbat lag ska kunna rubba Kroatien, men om jag säger som så – konstigare saker har inträffat.

Nu ska jag dra vidare ut i natten, och eftersom tiotusentals firande turkar ändå lär göra det omöjligt att sova tänkte jag ta och undersöka om inte kranvattnet förvandlats till vin.

Chanserna har i alla fall aldrig varit bättre än just här, just nu.