Niva: Matcherna mellan Italien och Frankrike har fått en helt ny karaktär

1 av 6 | Foto: FOTO: AP
Lagkapten Cannavaro höjer VM-bucklan 2006.
SPORTBLADET

Dödsgruppen avgörs av en DÖDSMATCH. VM-finalen ska upprepas, gamla OFÖRRÄTTER SKA HÄMNAS och nya lär begås. Proffsprovokatörer är på god väg att förvandla en konstgjord rivalitet till ett permanent HATMÖTE.

Under hela 1900-talet spelades det egentligen bara en riktigt het fotbollsmatch mellan Frankrike och Italien.

VM 1938. Det italienska landslaget användes som politiskt redskap av Mussolini, och togs emot av 3 000 ilskna antifascistiska demonstranter när de anlände till Marseille.

I kvartsfinalen slog så italienarna ut de franska värdarna med 3–1 i Paris. För enda gången i historien spelade de i fascismens helsvarta dräkt.

Förändring runt millenieskiftet

Intensiteten från den matchen upprepades aldrig under resten av seklet. VM-åttondelen 1986 och kvarten 1998 var visserligen avgörande, men någon särskild rivalitet runt matcherna var det inte tal om.

De fotbollsintresserade­ fransmännen såg snarast upp till den italienska passionen för sporten, medan italienarna var ganska likgiltiga inför sina grannar i nordväst.

– För oss italienare existerar inte den franska fotbollen. Tydligen spelas det matcher där – kanske visas de till och med på tv – men ingen bryr sig, säger fotbollsförfattaren Tommasso Pellizzari.

Förändringen påbörjades runt millennieskiftet. VM-guldet 1998 fick äntligen de franska massorna fotbollsintresserade, och den dramatiska EM-finalen 2000 innebar en första spänning landslagen emellan.

Men när allting kommer kring – den här historien börjar klockan 22.19 den 9 juli­ 2006 i Berlin.

Materazzi snackar, Zidane skallar, Materazzi faller.

En ny idrottsrivalitet är född.

Omedelbart efter VM-finalen hade William Gallas svårt att hålla inne med orden:

– Jag accepterar när ett lag vinner välförtjänt, men de är italienare – och det här är fiffel. När man ser en spelare som Materazzi vill man slå in ansiktet på dem.

Gallas hade upprördheten, men saknade uthålligheten för att bli en av huvudpersonerna i det här dramat.

När slumpen – eller ödet – gjorde så att Italien och Frankrike lottades mot varandra i EM-kvalet var det två andra uppviglare som tog över scenen.

Domenech bytte taktik

Frankrikes förbundskapten Raymond Domenech har kallats ”agent provocateur” av Arsène Wenger, och inledde kvalet med att åta sig offerrollen.

– Både jag och många av spelarna är traumatiserade av VM-finalen. Ibland vaknar jag upp på nätterna och frågar Gud: ”Varför räddade Buffon nicken från Zidane?”. Vi förtjänade det de fick.

Marco Materazzi har kallats för… tja, Marco Materazzi.

När ”Gli Azzurri” firade guldet tillsammans med tiotusentals landsmän gav något snille honom mikrofonen. ”Matrix” stämde upp i en svit smädessånger mot Frankrike.

Inför den andra EM-kvalmatchen länderna emellan var han skadad, men dök ändå upp på den italienska samlingen som ”motivationstalare” och satt på San Siros läktare i en t-tröja med trycket ”I love Paris”.

Vid det laget hade dock Raymond Domenech bytt taktik. Nu hade han slutat tycka synd om sig själv och de sina, och gick i stället till frontalangrepp i en uppmärksammad intervju med Le Parisien.

– När jag var förbundskapten för U21-landslaget mötte vi Italien i en kvalmatch till OS 2000. Tyvärr hade italienarna köpt domaren. Jag har sällan blivit så blåst i hela mitt liv, och när du blir lurad en gång finns alltid tvivlen kvar efteråt. Det finns gott om mygel inom den italienska fotbollen, och det är inte jag den första som säger.

Domenech blev både bötfälld och avstängd av Uefa, och vid det hör laget var den färska rivaliteten uppe på en helt ny nivå.

När ”Marseljäsen” spelades på San Siro blev den utbuad med chockerande kraft.

Efter 0–0-matchen var Gennaro Gattuso besviken:

– Det finns en person i Frankrike som pratar skit, och det är Domenech. På egen hand har han drivit två länder mot varandra, och skapat en rivalitet som inte existerar. Vi italienare har fallit i fällan, men det är Domenech som är ansvarig.

Andra italienare var hårdare i sin självrannsakan. Ett regeringsuttalande fördömde beteendet på San Siro som ”skamligt”, och legendariske landslagschefen Gigi Riva höll med.

– Ja, jag skäms mer än jag gjort under alla mina 40 år inom fotbollen. För mig är det här buandet värre än att skrika rasistiska förolämpningar.

Men höll inte Riva med Gattuso om att det egentligen var Raymond Domenech som provocerat fram beteendet? Ja och nej.

– Tränaren hämtade ett knep från den gamla världen. När jag spelade på 1960-talet så introducerade Inters tränare Helenio Herrera metoden. Det handlar givetvis inte om något annat än psykologisk krigföring. Han skapar en film, och får oss att spela med.

Innan Raymond Domenech sögs in i fotbollens värld var han skådespelare på en amatörteater.

En gång tog han med sig bland andra Zidane, Thuram och Makélélé på Beckett-pjäsen ”Slutspel” kvällen före en viktig match.

Spottade ur sig konstigheter

Han har pratat om att han disponerar sina träningspass i scener, och använt en Balzac-referens då han refererat till sina presskonferenser som ”en sorts mänsklig komedi”.

– Tidigare såg jag min relation till media som en sorts fäktningsmatch. Jag lekte Zorro, och försökte besegra dem. Nu har jag slutat med det, och utnyttjar pressen i stället. Inför en presskonferens funderar jag ofta på om jag ska säga en sak – eller den direkta motsatsen.

Det är inte bara italienarna som fått känna på Domenechs mentala mediespel. Franska journalister undrar fortfarande om han menar allvar med att han använder astrologi för att ta ut laget, men det kvittar vem som frågar – svaren blir inte tydligare för det.

När EM-truppen tagits ut gjorde förbundskaptenen en intervju där han som vanligt satt och spottade ur sig dubbeltydiga konstigheter.

Journalisten som ställde frågorna var hans egen fru, mamman till parets två barn. Estelle Denis leder talkshowen ”100% Foot” på tv-kanalen M6.

– Men jag är helt förstummad över att någon tittar överhuvudtaget, för den showen är inget annat än en hög dynga, kommenterar Domenech.

Det finns fortfarande gott om folk som benämner Alpderbyt som ”une rivalité artificielle” – en konstgjord rivalitet – men de tar inte hänsyn till hur fotbollshistorien ständigt skrivs om och förändras.

Gamla hjältar dundrar

Materazzi och – framförallt – Domenech har snart retat upp så många människor att mötena mellan Italien och Frankrike framöver får en helt ny karaktär.

Inför dödsmatchen i?kväll har inte gamle 82-hjälten Marco Tardelli kunnat hålla sig ifrån att gå ut och dundra:

– Jag är säker på att Italien går vidare, för som tur är har Frankrike Domenech som coach. Han är vårt hemliga vapen.

Och Raymond Domenechs egen syn på saken?

– Hela tiden blir jag framställd som någon som inte gillar italienare, men jag är i själva verket en stor beundrare av deras fotboll. Inga andra är lika bra på att lura sina motståndare. Inga andra behärskar fotbollens rackarspel lika bra som dem.

6 klassiska matcher

VM 1938

Frankrike–Italien, 1–3

På tröskeln till världskrig åkte italienarna upp till Paris och slog Frankrike i fascismens helsvarta dräkter.

VM 1978

Italien–Frankrike, 2–1

Båda lagens öppningsmatch var faktiskt senaste tillfället då Italien slog Frankrike i en tävlingsmatch över 90 minuter.

VM 1986

Frankrike–Italien, 2–0

Halvitalienaren Michel Platini leder ett klassiskt lag som detroniserar motståndet i åttondelsfinalen.

VM 1998

Frankrike–Italien, 0–0, 4–3 efter straffar

Roberto Baggio är en ramträff från att förstöra den franska drömmen, men hemmalaget har nerverna och vinner hela VM.

EM 2000

Frankrike–Italien, 2–1

Italien är ett Anders Frisk-tillägg från EM-guld, men Frankrike gör ett sent kvitteringsmål och vänder i förlängningen.

VM 2006

Italien–Frankrike, 1–1, 5–3 efter straffar

Kanske den mest mytomspunna fotbollsmatch vår generation skådat. Zidane chippar in mål och skallas – Italien vinner på straffar.