Ett möte med mörk bakgrund

Niva: Det sägs att fotbollen förbrödrar – den får hemskt gärna visa det nu

tragedin i ludwigshafen I början av februari i år sattes ett fyravåningshus i Ludwigshafen, i sydvästra Tyskland, i brand. Nio personer, bland dem fem barn, förlorade livet i attentatet – alla omkomna hade turkiskt ursprung. Bilden är manipulerad. Bilden är manipulerad
Foto: FOTO: AP
tragedin i ludwigshafen I början av februari i år sattes ett fyravåningshus i Ludwigshafen, i sydvästra Tyskland, i brand. Nio personer, bland dem fem barn, förlorade livet i attentatet – alla omkomna hade turkiskt ursprung. Bilden är manipulerad. Bilden är manipulerad
SPORTBLADET

WEIL AM RHEIN. I kväll spelas en fotbollsmatch i de förkolnade resterna av några hemska mordbränder, i svetten från miljontals underbetalda arbetare.

I kväll spelas också en fotbollsmatch i det hoppfulla skenet från en bättre framtid.

Det sägs att fotbollen förbrödrar.

Den får hemskt gärna bevisa det nu.

Kamil Kaplan höll babyn i sina händer. Andades. Kysste lille Onur en sista gång. Sedan släppte han.

– Det var sista chansen. En polisman stod nedanför huset. Jag tittade honom i ögonen och kände att jag kunde lita på honom.

För nio månader gamla Onur gick det bra. Polismannen där nere lyckades fånga babyn, och han klarade fallet från den tredje våningen oskadd.

Andra hade inte samma tur.

När branden i Ludwigshafen till sist lugnat ner sig låg nio döda kvar inne i huset. Fem av dem var bara barn. Tre av de andra var unga mödrar under 25, varav en var gravid på nytt.

Alla var turkar.

På resterna av den förkolnade husväggen gick det att läsa ett ord: ”Hass”, hat på tyska. De två sista bokstäverna var skrivna som SS-runor.

Hot från nynazister

1993 mördades fem turkiska kvinnor i en mordbrand startad av unga tyska högerextremister. I februari 2008 hade nu mardrömmen återvänt, ännu värre än senast.

I pressen berättade släktingar och vänner till familjen Kaplan om hur de hade utsatts för hot från nynazister de senaste månaderna, hur det kastats brandbomber mot bottenvåningen en gång tidigare.

Våren 2008 har fört med sig den största krisen någonsin för de tysk-turkiska relationerna.

Under de 17 dagar som följde drabbades ytterligare sex turkiska familjer runtom i Tyskland av försök till mordbränder.

På minst ett av husen stod ordet ”Hass”.

I Tyskland bor ungefär 2,7 miljoner människor med turkiskt ursprung.

De kom som gästarbetare när ekonomin tog fart igen i början av 1960-talet – när landet skulle byggas upp igen efter andra världskriget – och sedan blev de kvar.

Men några ”riktiga tyskar” blev de aldrig.

Så sent som år 2000 vägrade fortfarande den tyska staten att ge medborgarskap till andragenerationens turkiska invandrare, trots att de var födda i landet.

Arbetslösheten hos turktyskarna ligger kring 40 procent, den genomsnittliga månadsinkomsten strax över 500 euro.

I en ny stor opinionsundersökning i Die Zeit uppger varannan turk att de känner sig oönskade i Tyskland.

Så vad gör de? Jo, vänder sig mot det hemland där de kanske aldrig ens har varit.

Som så ofta fungerar fotbollen för att illustrera en samhällsströmning. Trots att det tyska landslaget numera innehåller spelare med rötter i hela världen – Ghana, Panama, Brasilien, Spanien, Polen, Ungern – så har egentligen aldrig någon turkättling lyckats etablera sig i laget.

Spelaren det alltid hänvisas till – Mehmet Scholl – växte upp i en heltysk familj och träffade inte sin biologiska turkiska pappa förrän hans karriär i stort sett var över.

Däremot har omkring 20 tyskfödda spelare redan spelat a-landslagsfotboll för Turkiet.

Många turktyskar bär runt på en känsla av att vara utnyttjade, bedragna. De har gjort väldigt mycket skitjobb för att bygga upp Tyskland, och fått relativt lite tillbaka.

Det ligger obestridligen en hel del i det – men en sak har i alla fall hemmanationen fått i utbyte. Den har fått hjälp med att bygga upp sin fotboll.

Ända sedan 1984 har tyska tränare – från Jupp Derwall över Christoph Daum till självaste Joachim Löw – haft en sorts mentorroll nere i Turkiet.

Tyska tränare

Några veckor före EM pratade jag själv med Sepp Piontek, tysken som vi svenskar främst minns som dansk förbundskapten. Mellan 1990 och 1993 ledde han det turkiska landslaget, och än i dag kallar fansen där nere honom för ”Far”.

– De vet ju att jag var med om att bygga upp mycket där nere. Både organisation och disciplin, både på planen och i förbundet.

Mert Aydin, journalist på tidningen Sabah, stämmer in:

– Turkisk fotboll föddes på nytt tack vare de tyska tränarna. Det var de som visade oss vägen ur stenåldern.

Att fotboll förbrödrar är ju en klyscha som bara stämmer ibland, men i det här sammanhanget har den faktiskt ökat förståelsen mellan folken.

Skulle turkarna passivt utnyttja systemet? Nej, de lata och uppgivna vänder minsann inga tre matcher i rad på stopptid.

Skulle Tyskland vara ett fientligt land som bara bryter ner folk med invandrarbakgrund? När det formar spelare som Hamit Altintop och Yildiray Bastürk?

När ”Die Nationalmannschaft” ångade på under VM 2006 så firade det turkdominerade Kreuzberg-området i Berlin med traditionell pistolskjutning. De senaste veckorna har tyska och turkiska flaggor hängt bredvid varandra i restaurangfönster och bilrutor.

Men – hittills har inte de två landslagen mötts i ett mästerskap en enda gång sedan arbetskraftsinvandringen började.

Och det är betydligt svårare att säga både-och en dag som oundvikligen slutar antingen-eller.

Sedan semifinalparet blev klart har flera planerade storbildsvisningar blivit inställda, på grund av rädslan för våld och kravaller.

Som prestigetidningen Frankfurter Allgemeine sammanfattar:

– Vilka reaktionerna på resultatet blir på våra gator kommer att säga väldigt mycket om både främlingsfientlighet och integration. Den avgörande frågan är: Hur kommer förlorarna att uppträda, hur kommer de att kanalisera sin besvikelse?

I förrgår spred sig så en artikel från den turkiska Referans till Tyskland. Den var skriven av Faruk Sen – chef för Centret för turkiska studier vid universitetet i tyska Essen – och hade rubriken:

– Turkar är Europas nya judar.

Artikeln skulle egentligen handla om antisemitism i Turkiet, men gled snabbt över i en helt annan diskussion och en helt annan retorik.

– Trots att vårt folk levt i central- och västeuropa i 47 år, trots att vi där har

125 000 entrepenörer som omsätter 45 miljarder euro så behandlas vi fortfarande som judarna gjorde inför andra världskriget. Vi är diskriminerade och exkluderade.

Inte nog med att fotbollsfolket numera ofta beskrivs som ambassadörer – nu får de dessutom lov att vara diplomater.

”Har Tyskland att tacka för allt”

Där vissa politiker och intellektuella eldat på känslorna inför matchen har huvudpersonerna själva gjort tvärtom.

– Hemma i Gelsenkirchen lever jag i en liten turkisk värld där vi pratar turkiska och äter turkisk mat, men så fort jag åker tillbaka till München så lever jag i den tyska världen igen. Jag har Tyskland att tacka för allt.

Tyskfödde Hamit Altintop fortsätter:

– Oavsett hur det går i matchen så ger den ett jättebra tillfälle att diskutera integration. Oom vi nu vinner så hoppas jag att våra fans firar segern, snarare än hånar motståndaren – och att de kanske inte nödvändigtvis måste blockera alla vägar i tre timmars tid.

I det tyska lägret så bredde Joachim Löw på med den feta penseln när han skulle måla upp en beskrivning av sin tid i Istanbul.

– Fantastiskt folk, som lärde mig mycket om livet. Jag kunde gå ner för gatan och plötsligt bli inbjuden på middag hos en främling. Nu hoppas jag bara att det inte blir några provokationer från någon sida. Det är en fotbollsmatch, och det får inte belasta den tysk-turkiska vänskapen.

Sedan tragedin i Ludwigshafen har de två ländernas regeringschefers dialog varit ansträngd.

Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan har pratat om att själv låta grunda speciella turkiska skolor i Tyskland. Förbundskansler Angela Merkel har kontrat med att säga att hon förväntar sig ”full lojalitet mot den tyska staten av alla medborgare, även de med rötter i Turkiet”.

I kväll sitter Erdogan och Merkel bredvid varandra på St Jakob-Park. Så nära har de inte kommit varandra på hela året.